Krönika
30 mars 2017 kl 06:15

Denna artikel publicerades för 3 år sedan

Det är inte ditt fel att du söker akut vård

Det går inte att kräva av människor att de själva ska kunna bedöma om de eller deras barn behöver vård akut – hur mycket vården än skulle avlastas om patienterna började ställa diagnos på sig själva.

“Är ditt barn akut sjukt?” frågar en skylt ute på gatan utanför Karolinska sjukhuset i Solna. Antagligen precis den fråga den oroliga föräldern söker svar på! Närakuten tar emot “lindrigt och måttligt sjuka barn” står det i en blå pil som pekar vänster. Även “enklare sårskador och frakturer” ska gå åt vänster. Mammor och pappor förutses inte bara kunna avgöra om deras barn har en fraktur eller inte, utan dessutom hur allvarlig den är. 

Trots att jag själv gått de elva terminerna och jobbat som läkare i snart fem år efter examen, klarar jag inte av att utanför sjukhusentrén skilja en stukning från en enkel fraktur, eller en enkel fraktur från en svår. Om inte benpiporna sticker ut genom huden – då gissar jag på svår fraktur och följer den röda pilen. 

Våra politiker har länge tyckt att befolkningen söker vård på fel sätt. Människor åker till akuten istället för att gå till vårdcentralen. För att råda bot på situationen har lättakuter och närakuter öppnat. I Stockholm ska närakuterna bli fler, bättre och erbjuda ett mer likartat vårdutbud enligt det senaste vårdpolitiska utspelet. 

Det är anmärkningsvärt vilken tilltro som finns till befolkningens förmåga att förstå vilken vård de behöver. Att sortera sjuka och skadade människor är nämligen en erkänt svår konst. 

Det finns flera avancerade system som till exempel ger vårdpersonal verktyg att fatta beslut om vem som behöver vård inom fem minuter, inom en halvtimme eller inom fyra timmar. Det finns uttänkt vilken grad av övervakning olika patienter behöver och det finns snabbspår för särskilt brådskande fall. Men i Stockholm är lösningen alltså en skylt på gatan!

Om patienterna förmådde ställa diagnos på sig själva skulle vården avlastas något alldeles enormt. Men saken är den att det ofta är svårt även för oss som jobbar i vården. Vi räknar upp andra tänkbara diagnoser som patienten kan lida av, och vi resonerar varför dessa är mindre troliga. Vi kan ha fel, men gissar utifrån den fakta vi har. Det kostar ett antal onödiga akutbesök att undvika att ett allvarligt tillstånd missas. Vi måste konstatera att många fotleder bara är stukade för att inte missa den som är bruten. 

Även jag har ibland stämt in i kören av suckar över personer som kommer till akuten med icke akuta tillstånd. Vi har en pressad arbetsmiljö och ständig underbemanning, också vi önskar att patienterna ställde diagnos på sig själva. Men vi borde veta bättre än makthavarna. Vi måste sluta anklaga människor som söker vård för att de söker vård på fel sätt. “Är ditt barn akut sjukt?” Det kan vi förhoppningsvis svara på efter att ha pratat igenom sjukdomshistoria och aktuella besvär och undersökt barnet, kanske gjort en röntgenundersökning eller analyserat blod- och urinprover. 

Det är vårdens ansvar att besvara frågan hur sjuk patienten är. Det är politiskt naivt att tro att närakuter kommer lösa situationen, eller att det på ett simpelt sätt går att skilja vilka som har behov av högspecialicerad vård från dem som behöver lågspecialicerad. Hur fantastiska flödesscheman och kalkyler politiker och konsulter än ritar, är patienterna fortfarande människor som har ont och är rädda. 

Vi måste sluta anklaga människor som söker vård för att de söker vård på fel sätt.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.