När Pompeji grävdes fram i mitten av 1700-talet var det som att öppna en kulturell tidskapsel. Upplevelsen blev omskakande – för tidskapseln visade sig vara proppfull av frejdigt snusk. Catherine Nixey beskriver hur det kristna Europa ”i århundraden, lika noga som Vesuvius, hade dolt sexualiteten i den antika världen; knackat bort bröstvårtor från statyer, gömt undan oanständiga freskomålningar och obscena dikter.” (The Darkening Age: The Christian Destruction of the Classical World).
Helt plötsligt stack nu en skulpterad Pan-figur som satte på en get upp näsan ur jorden. Den ocensurerade, oförstörda antika kulturen gjorde entré utan att ha passerat kristendomens moralfilter. Chocken! Det hemliga kabinettet inrättades. Någonstans måste man gömma undan de osedliga upptäckterna.
Gränserna för den offentliga ”anständigheten” kan röra sig i många riktningar. Det är lätt att ha en naiv föreställning om att de skulle utgöra en ständigt expanderande bubbla av frisinne och ökad avslappning, en enkelriktad trend, ungefär som att skörbjugg och jordgolv skulle höra till ett lägre stadium som lämnats permanent i mänsklighetens uppåtfärd.
Därför är det en märklig känsla när man minns hur även våra egna gränser för den offentliga anständigheten var vidare och mer förlåtande bara för några decennier sedan. En del som man kan gräva fram ur DVD-backarna kan man visserligen gott vara utan. Inställningen till homosexuella har förbättrats markant, och man kan slås av en hel del trött sexism i dåtidens populärkultur. Men med det sagt är ändå den största kontrasten att den Stora Ängsligheten då ännu inte hade brett ut sig. En friskare luft.
Det praktiska utrymmet för humor är en av de bättre indikatorerna på en tidsanda. En skämtare tar risker, roar ibland fåtalet och sårar flertalet, träffar snett och kan göra stora plumpar. Därför är humor det som ryker först när gränserna dras åt och sly av anspråksfullt gravallvar brer ut sig. Den andra indikatorn är storleken på avståndet mellan offentliga samtal och privata – mängden tankesnusk som måste gömmas i byrålådan.
Rädslan uppstår när det som händer i texten inte längre får stanna kvar där. Att en förskräcklig text möts av en annan ilsken text är naturligt. Men den som vill markera den offentliga anständighetens gränser ser till att byta domän. En överträdelse i text ger respons och konsekvens i annan valuta. ”Man måste fråga sig om en författare av en så förgriplig limerick kan kvarstå som ledamot i Statens kulturråd?”
Domänväxlingar handlar undantagslöst om att föra konflikter till områden som berör förgriparens försörjningsmöjligheter. Frågan är inte om limericken är förgriplig – det verkliga ärendet är att skapa osäkerhet kring författarens förmåga att kunna betala sina räkningar. Tar omgivningen avstånd? Frågan betyder egentligen något annat än att inte samtycka. Poängen är att hålla avstånd.
Det här är observationer som kan gälla valfritt offentligt kulturdebacle under senare år. Krönikan kan skrivas vilken vecka som helst, för förloppet är fascinerande mönsterbundet. Mitt eget intryck är att det började bland progressiva rörelser på vänsterkanten, men det är snarast en historisk detalj. För i takt med ökad styrka har antietablissemangsgrupper visat sig vara lika förtjusta i att använda aggressiva domänskiften mot offentliga figurer som de finner avskyvärda. Man tror nog att man bekämpar eld med eld och väljer de verktyg som tiderna kräver.
Företagen noterar givetvis hur proportionslös och fientlig den offentliga miljön har blivit. Endast det slätstrukna och menlösa ger helt förutsägbara reaktioner – allt annat innebär risktagande. Och i en hätsk och domänskiftande miljö kan de riskerna bli oacceptabelt stora. Alltså måste allt vågat föras åt sidan.
Så hänger det ihop, det stora politiska samarbetsprojektet att göra vår offentliga kultur allt långtråkigare. Glad sommar!
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.