Krönika
LSS
18 januari 2019 kl 05:00

Den som talar om vad LSS kostar är en skurk

Att begränsa rättigheter för en svag grupp är politiskt komplicerat för den som satsar på att bli omvald. Men frågan som motiverade LSS-utredningen måste ställas.

Så var äntligen LSS-utredningen, eller som den heter på riktigt Översyn av insatser enligt LSS och assistansersättningen, klar häromveckan. Men innan de flesta av oss hunnit läsa mer än sammanfattningen kommer en fyrpartiöverenskommelse, för att Stefan Löfven (S) ska få fortsätta vara statsminister, och slår fast att utredningen ska göras om.

Chanserna att förslagen som lagts fram ska bli verkliga är således små, i alla fall inom de närmaste åren. Det är antagligen bra att det är så - några förslag kan tolkas som kraftiga försämringar för den enskilde och utredningen har ett starkt fokus på kostnadsminskning snarare än kvalitetshöjning. Det är inte så konstigt eftersom det var regeringens uttryckliga instruktioner till utredningen.

Det är svårt att ändra i en rättighetslag för att sänka kostnaderna. Att begränsa rättigheter för vad som uppfattas som en svag grupp är politiskt komplicerat för den som inte vill uppfattas som en skurk och som satsar på att bli omvald.

Men frågan som motiverade utredningen behöver få ett svar, de politiska svårigheterna till trots. Kostnaderna för LSS, alltså Lagen om särskilt stöd vars syfte är att personer med vissa funktionsnedsättningar ska beredas goda levnadsvillkor och möjlighet att delta i samhället på lika villkor, ökar. Det har de gjort under lång tid.

Utredningen konstaterar att det både beror på att antalet personer per 100 000 medborgare som får insatser har ökat och på att kostnaden per timme har ökat. Dessutom har antalet beviljade timmar per person gått upp.

Fortsätter det så kommer LSS att uppta en ständigt växande del av de offentliga finanserna - och då måste frågan diskuteras. Det kan vara så att vi kommer fram till att det är okej att kostnaderna växer och att vi helt enkelt måste öka skatteintäkterna. Eller så kommer vi fram till att vi måste minska på andra utgiftsposter; det vill säga ställa grupp mot grupp. Något som både är politikers egentliga huvuduppgift och något politiker brukar säga att man absolut inte får göra.

En utredning som ensidigt fokuserar på kostnadssänkningar är inte rätt väg att gå, även om jag inte ser förslagen som katastrofala. I vissa fall är de riktigt bra, inte minst de som syftar till att stärka individens möjligheter på arbetsmarknaden eller att bo i egen lägenhet - något som både ökar friheten och sänker kostnaderna. Men frågan är ändå felställd.

När LSS infördes 1994 så var syftet att bryta institutionaliseringen och öka friheten för människor. Lagen är ett skolexempel på socialliberalism och dess intentioner förtjänar att försvaras. Men 1994 kunde man inte förutse hur stora kostnaderna skulle bli 2019.

Man kunde framförallt inte förutse utökningarna av vilka som omfattas, vilka skett i omgångar. Till exempel att personer som beviljats insatser när de var yngre än 65 får behålla dem efter pensionen, och att allt fler barn och unga får diagnoser inom autismspektrat.

Så den nya LSS-utredningen, jag är övertygad om att en sådan kommer, bör ställa de grundläggande frågorna: Vad vill vi med LSS och kan vi ersätta lagen med något som bättre uppfyller det syftet?

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.