Krönika
Demokrati
29 februari 2016 kl 07:00

Denna artikel publicerades för 4 år sedan

Den politiska tidsandan har nekrofila drag

När ideologierna äntligen börjar sprattla väntar kölhalning och idiotförklaring, vilket debatten om nekrofili och incest som väckts av LUF visar. Samtidigt är det ironiskt med tanke på den politiska tidsandans nekrofila drag.

Reaktionerna på LUF-förslaget om att legalisera incest och nekrofili visar att ideologierna inte är döda, men att det finns en stor enighet om att de borde vara det.

Här har det klagats över att alla partier ligger som en hög kattungar i mitten, med en våt marginalväljarfilt över sig, och att visioner, idéer och framtidsdrömmar kvävts i ett mellanmjölksstinkande budgetramverk.

Folket längtar efter reformer som förändrar, men har bara haft att välja mellan likartade partier.

Kritiken har sagt att ideologierna inte är döda, utan snarare hålls tillbaka av nervösa ängsliga politiker, vars spargnetande och försiktighet dödat idédebatten. När alla partier försöker triangulera brallorna av varandra så leder det fram till att demokratin förtvinar. 

Men vad händer då när ideologierna äntligen börjar sprattla?

Fråga Sverigedemokraterna. Deras budskap har hälsats med förakt, motdemonstrationer och juridiska försök att stoppa dem. Och minns ni när några pigga centerpartister ville diskutera månggifte som en slags diplomering av uppfattningen att vi själva ska bestämma vem vi ska leva med? 

För att inte tala om vad som drabbat dem som verkligen tror på en idé som större än livet självt, nämligen islamister som ansluter sig till IS. 

Då kommer genast förslag på lagförändringar så att de kan spåras upp och interneras. Eller helst förmås göra som skötsamma ungdomar i deras egen ålder bör göra, nämligen nöja sig med att spela krigiska dataspel. 

Således får den som försöker hävda principen om att vi äger våra egna liv - och därför har rätt att ingå kontrakt om såväl incest som nekrofili - räkna med att den seriösa diskussionen om självbestämmandets gränser uteblir. I stället väntar idiotförklaring och medial kölhalning.

Vilket är ironiskt med tanke på den politiska tidsandans nekrofila drag. 

Som när arbetarrörelsen ältar den egna historien och längtar tillbaka till det glada 1900-talet. De har förvisso långt kvar till de mer utstuderade formerna av ideologisk nekrofili som nattvardsgående kristna ägnar sig åt, för att inte tala deras dödskult under påsken. 

Men de rotar med nostalgisk förtjusning i de egna träckarna.

Bland väljarna finns, i synnerhet dem som själva sett bättre dagar, samma djupa suckande över att det var bättre förr.

Partierna möter detta med att försöka förklara för folket att det inte finns någon väg tillbaka till det gamla, men lovar däremot en framtidsresa där samhällsstrukturen är intakt. De påstår, mot bättre vetande, att de kan styra samhällsutvecklingen och garantera alla den industriella livsstilen, och att de stekta välfärdssparvarna även i fortsättningen ska flyga in i truten på alla som orkar öppna käften.

Och medan arbetarrörelsen håller likmässa börjar det däremot rista lite i borgerlighetens ruiner. 

Där pyr just nu en populistisk aktivism som snart kommer att hitta fram till väljarkårens längtan efter någon som pekar med hela handen. Om det blir en stark man, en tepartyinspirerad nekromant, eller en blockbrytande koalition av betongpartier från 1800-talet, det återstår att se. 

Och medan arbetarrörelsen håller likmässa börjar det däremot rista lite i borgerlighetens ruiner.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.