Den kommunala apokalypsens fyra ryttare rider in

Årets sista månader innebär för många förvaltningsdirektörer, ekonomer och politiker särskilda utmaningar i kommunikationen med medborgarna. Budgetåret närmar sig sitt slut och det är sällsynt att ekonomin gått precis enligt budget. Några förvaltningar sitter på överskott och andra går mot underskott och det senare måste åtgärdas.

Ju senare ett prognostiserat underskott upptäcks desto svårare blir det att göra så kallade effektiviseringar utan att de inte effektiviserar nånting alls och dessutom inte med bästa vilja i världen kan kallas något annat än försämringar. Det ska dras i nödbromsar. Vikariestopp. Vakanshållning. Inköpsstopp. Inget mer gratis kaffe i korridoren. Den kommunala apokalypsens fyra ryttare. 

Samtidigt, i grannförvaltningen, råder det glada dagar! Här vankas det överskott! Och för att inte överskottet ska försvinna in i kommunens svarta hål, som en ekonomidirektör jag en gång kände beskrev saken, måste det spenderas ordentligt! Kopiatorer ska köpas, nya telefoner, extra föreställningar på konserthuset, och möjlighet att testa nya metoder i projektform. 

Detta innebär att allmänheten kan börja ställa frågan om varför skolförvaltningen byter ut tre år gamla kopiatorer och bjuder de anställda på extra julbord medan vikariestoppet i förskoleförvaltningen innebär sju barn per vuxen och extra vinterkräksjuka åt alla. Man skulle kunna tänka sig att kommunfullmäktige, om vi pratar om kommuner, helt enkelt flyttar pengar från överskottsnämnden till underskottsnämnden. Men även om det kan låta tilltalande så är det knappast sund ekonomisk styrning att ta från de rika och ge till de fattiga i det här fallet då det inte skapar några incitament att vidta åtgärdsplaner. Vet man att man kommer bli räddad oavsett vad man gör lär det inte bli några inköpsstopp. 

Allmänheten nöjer sig givetvis inte med att få höra att pengarna finns i olika påsar och att det handlar om olika budgetar. Och varför skulle de? Det är mycket märkligt att en kommun kan storspendera i ena änden och panikspara i andra. Särskilt som att alla nämnder bedriver sin verksamhet på delegation från kommunfullmäktige. Det är fullmäktige som beslutar om påsarna.

De nämnder som främst ägnar sig åt lagstadgad verksamhet – som helt enkelt inte kan göra nedskärningar utan att bryta mot lagen – har väldigt svårt att reglera underskott under samma år som de uppstått. Underskotten permanentas då det inte finns utrymme för långsiktigt kostnadssänkande och preventivt arbete när pressen att arbeta hem ett underskott finns från dag ett. Att bara öka nämndens ram med pris- och lönehöjningar är då i praktiken en besparing. Ska en sådan nämnd komma ifatt behövs mer pengar och om inte de beslutande vill skära någon annanstans så återstår skattehöjning.

För att ge förvaltningarna en reell chans att arbeta långsiktigt måste vi släppa kraven på ettårsbudgetar. Utan dessa skulle dessutom vi dessutom slippa tillfällena där någon stackars stressad kommunikatör behöver förklara att det är fullständigt normalt att tillståndsenheten åker på utbildningsweekend i Bryssel – samtidigt som äldreomsorgen kör vikariefritt i december.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.