Radikalisering

Debatten är er egen skapelse

När det gäller religiös radikalisering talar man regelmässigt om hur förutsättningen eller risken för att det uppstår radikaliseringsmiljöer bland annat hänger samman med hur det omgivande samhället förhåller sig till grupperna. Men ”radikaliseringen” hos migrationskritiker beskrivs ske i slutna, sekteristiska rum, avskurna från omgivningen. Så går det givetvis inte till i praktiken.

Följer man nyhetsflödet och samtidsdebatten kan man lägga märke till att det finns två grupper som sägs kunna genomgå en mycket speciell process. Migrationskritiker och islamister är två utomordentligt breda och spretiga kategorier. Men en sak återkommer i båda fallen: det talas om hur personer som hör till dessa grupper kan bli ”radikaliserade”.

Förra veckan väcktes åtal mot lastbilsterroristen från Drottninggatan, Rakhmat Akilov. Förundersökningen och den kommande rättegången väntas ge värdefull kunskap om hur en radikaliseringsprocess kan se ut. Men inte bara Akilov har blivit radikaliserad. Radikalisering har även drabbat exempelvis den moderata riksdagsmannen Hanif Bali och författaren Katerina Janouch. När migrationskritiker radikaliseras tar det sig tydligen uttryck som i jämförelse framstår som beskedliga. I en välspridd artikel av krönikören Andreas Magnusson beskrivs hur radikaliseringen i det senare fallet leder till att den radikaliserade personen i sociala medier börjar använda sig av en hårdare jargong än förr.

Exemplen är inte särskilt välfunna (när Hanif Bali uppenbart travesterar Fredrik Reinfeldts bevingade ord ”förändra er eller dö” i en diskussion med Reinfeldts tidigare talskrivare hör Magnusson ett ”våldsamt hot” uttalas från den radikaliserade Bali).

Hur går ”radikaliseringen” till, frågar sig Magnusson. Bortse ett ögonblick från terminologin. Frågan är egentligen intressant. Tesen att det finns en ”härdningsprocess” där debattörers tonläge tenderar att skärpas över tid, är inte märklig. Nog ligger det till så, och visst är det värt att fråga sig vad som ligger bakom.

Men så olika de diskuteras, dessa radikaliseringsprocesser. När det gäller religiös radikalisering talar man regelmässigt om hur förutsättningen eller risken för att det uppstår radikaliseringsmiljöer bland annat hänger samman med hur det omgivande samhället förhåller sig till grupperna. Men ”radikaliseringen” hos migrationskritiker beskrivs ske i slutna, sekteristiska rum, avskurna från omgivningen. Så går det givetvis inte till i praktiken. Det sker en högst ömsesidig och gradvis stegring av tonlägen från många håll. Skribenter blir inte älskade för att de visar att ”hat är ett möjligt alternativ”, utan för att de ger giftigt svar på elakt tal och med framgång för talan för grupper som är förbannade och känner sig tillplattade. Att låtsas som något annat är som att analysera ett gräl där man tänker bort den ena parten för att sätta bilden att den andre är en vettvilling som står och skriker i tomma luften.

Skiftet i debatten följer dessutom en manual. Exempelvis Hanif Bali hänvisar själv till den regelbundet. År 1971 skrev vänsterradikalen Saul Alinsky en cynisk och läsvärd skrift, Rules for Radicals, som går igenom hur ”Have-Nots” kan bilda gräsrotsopinion trots att de saknar resurser. Boken fick först stor betydelse inom politiska rörelser på vänsterkanten. Men för nio år sedan återupptäcktes manualen av Dick Armey som gjorde den till kultskrift inom Tea Party-rörelsen. Nu skulle vänstern besegras med dess egna metoder: ”Alinsky var bra på det han gjorde, men det han gjorde var inte bra”, sa Armey och satte boken i händerna på en ny generation högeraktivister. Idag framstår Alinskys punktlistor närmast som checklistor för den nya etablissemangskritiska nätkulturen här i Sverige. Vänsterradikaler har inte monopol på att befinna sig i underläge, och de vapen som smiddes för det ena ändamålet fungerar lika bra för det andra.

Det är en talande liten idéhistoria. Reaktioner ger motreaktioner, man bäddar sängar och man får ligga i dem. De ”radikaliserade” personer man möter är ofta delvis ens egen skapelse, det gäller nog i många sammanhang.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.