Arbetsmarknaden

De privilegierade viftar bort risken att löner pressas ned

Ingen politik lyckas om man inte förmår se problemet klart. Får de nyanlända inte rätt möjligheter att rusta sig riskeras löneutvecklingen också för andra grupper. Till skillnad från S tror jag inte att vi behöver ta emot färre än vi gör idag, men oavsett antal behöver vi ett konkret handlingsprogram för att motverka att människor utnyttjas och löner pressas, skriver Marika Lindgren Åsbrink.

Arbetsmarknaden är en fråga om makt. Att som Moderaterna föreslå sänkta ingångslöner med 30 procent för bland annat nyanlända pressar även andras löner nedåt. Inte allas, och kanske inte med 30 procent. Men effekten finns där och forskningen pekar på att de som riskerar att drabbas är de som redan idag har en svag ställning.

It’s a feature, not a bug. Ändå har de som gillar marknader och låga löner påfallande ofta en blind fläck för just denna grundläggande marknadsmekanism. 

En annan vanlig blind fläck gäller las. Turordningsreglerna finns inte för att skydda personer som jobbat länge. Vid ett varsel förhandlar parterna ofta så att andra än de med kortast anställningstid får gå. Men om anställningstid ersätts med något mindre objektivt observerbart, exempelvis ”kompetens” som Moderaterna vill, har motparten i förhandlingen inget att sätta emot. Vem avgör kompetensen? Förmodligen chefen och vips har anställningsskyddet försvunnit.

Man kan inte komma tomhänt till ett förhandlingsbord.

Det gäller även den enskilde arbetstagaren. Svensk fackföreningsrörelse valde tidigt att stödja en modell som gagnar en högproduktiv arbetskraft, eftersom det är positivt för såväl tillväxt som löner, men också för att det är svårare att köra med den som kommer rustad till en förhandling.

Den som riskerar hus och hem måste acceptera sämre erbjudanden än den som vet att det finns ett skyddsnät. Den som saknar kunskaper kan ställa färre krav än den som har en kompetens som efterfrågas av fler. Den enskilde har också ett egenintresse i att alla som jobbar är starka i den ständigt pågående förhandlingen.     

De senaste nio åren har ungefär 260 000 personer fått uppehållstillstånd av asylskäl i Sverige, plus cirka 100 000 anhöriga. Det är många i ett land med en arbetskraft på omkring 5 miljoner personer. Många i gruppen nyanlända har låg utbildning, och oavsett kvalifikationer är det en nackdel att inte behärska språket. På kort tid har alltså en stor grupp som kommer sämre rustade till förhandlingsbordet tillkommit. En del av dem riskerar att hamna i de omfattande missförhållanden som regelbundet avslöjas för papperslösa och arbetskraftsinvandrare.

Får de nyanlända inte rätt möjligheter att rusta sig riskeras löneutvecklingen också för andra grupper, även lagstiftning förutan. Att invandring kan pressa vissas löner – återigen inte alla, och inte nödvändigtvis mycket – är förvisso en kontroversiell fråga men har betydande forskningsstöd. Riskerna finns för de redan svaga. Det är svårt när privilegierade viftar bort detta. Det är inte deras löner som pressas.

Detta är inte en utsaga som innebär att invandring är omöjlig. Marknadsmekanismer kan påverkas. Hela arbetarrörelsen är ett enda framgångsrikt projekt för att påverka marknaden. Men ingen politik lyckas om man inte förmår se problemet klart. Till skillnad från S tror jag inte att vi behöver ta emot färre än vi gör idag, men oavsett antal behöver vi ett konkret handlingsprogram för att motverka att människor utnyttjas och löner pressas.

Det är ett särskilt ansvar inte minst för den vänster som gärna ser ett större flyktingmottagande.  

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.