Hotet mot politikerna Läs mer

De omänskliga kraven bryter ner politiker

Medan det i många sammanhang inte är comme il faut att anklaga någon för att vilja ta livet av små barn, så höjer ingen på ögonbrynen över ett sådant yttrande på ett politiskt möte.

I ett villaområde i mellersta Sverige kallade kommunen en gång till offentligt möte. Området växte, barnen blev fler och i väntan på tillbyggnad behövde skolan överta förskolans lokaler. Förskolan skulle i sin tur flytta några hundra meter.

Förskolebarnens föräldrar var milt sagt missnöjda. Varför minns ingen - kanske låg den nya byggnaden åt fel håll, kanske blev det omständligt att lämna. Kritiken var hur som helst stor. En mamma menade att då den nya förskolan låg i två plan och rymde en trappa, så kunde något barn falla och dö. Ville nämndens ordförande att små barn skulle dö?

Det här är en typisk anekdot ur en kommunpolitisk vardag. Stridsfrågorna är praktiska snarare än ideologiska. Känslorna är heta. De som hörs är de missnöjda - hade politikerna flyttat på skolbarnen, hade deras föräldrar protesterat istället. Och medan det i många sammanhang inte är comme il faut att anklaga någon för att vilja ta livet av små barn, så höjer ingen på ögonbrynen över ett sådant yttrande på ett politiskt möte.

Episoden är en västanfläkt jämfört med den politiska vardag som Dagens Samhälle nyligen berättat om, där majoriteten av kommuntopparna utsätts för hot och trakasserier. Men den säger något om en gemensam underliggande logik, där politiker inte riktigt ses som mänskliga.

Det är omöjligt att bortse från medias roll. Hela medielogiken bygger på att makthavare ska granskas, och den granskade framstår då ofelbart som en motståndare. Media förenklar därtill komplexa skeenden, känns sällan vid målkonflikter, och lämnar mycket små marginaler för misstag. Hur kan vi förvånas över att enskilda medborgare tänker likadant?

När nuvarande infrastrukturminister Anna Johansson var kommunalråd i Göteborg medverkade hon en gång i ett radioinslag om äldrepolitik. En forskare drev tesen att området underprioriteras, eftersom politiker inte bryr sig om väljare som snart ska dö. Alltså ett helt standardmässigt sätt att beskriva politik.

Så blev det Anna Johanssons tur att kommentera. De flesta politiker skulle i ett sådant läge beskriva hur mycket som satsas på äldre. Reformer skulle räknas upp som bevis. Tesen skulle bestridas, men bemötas.

Anna Johansson gjorde inget av det. Istället sa hon att forskarens påstående var fruktansvärt. Att hon inte visste vad hon skulle svara. Den som ville veta mer om Göteborgs äldrepolitik blev kanske inte klokare. Men det blev uppenbart att Anna Johansson var mänsklig. Och att det inte är normalt att utgå från att enbart människor (väljare) som kan ge en något har ett värde.

I Oxelösund slutade kommunalrådet Olov Zakrisson efter bara något år, för att gå tillbaka till sitt tidigare jobb i näringslivet. ”Det är en fruktansvärd arbetsmiljö politiker befinner sig i. Man får utstå mycket kritik, ofta obefogad, medan den uppskattning som visas är marginell”, sa han till Dagens samhälle.

Precis här ligger hotet mot demokratin. Främst i de oacceptabla hot många politiker måste leva med. Men de hänger ihop med en vardag som sakta bryter ner engagemanget och orken att ta på sig politiska uppdrag.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.