EU-val 2019

De hoppfulla drömmarna om EU multnar i graven

EU-strukturen liknar allt mer en marionettdocka med klippta trådar. Lagarna finns kvar, institutionerna finns kvar – men kraften bakom dem läcker ut i etern.

Krönika

EU-valet 2019 närmar sig. Och av allt att döma kommer det innebära fler förändringar av den politiska kartan. Opinionsmätningarna målar upp en tämligen dyster bild för Liberalerna, som ser  ut att åka ur EU-parlamentet. Det speglar nog ett generellt tapp i förtroende för Liberalerna, snarare än specifik kritik mot partiets EU-linje. Men det är ändå signifikant att Sveriges mest EU-vänliga parti kanske inte kommer att kunna skicka någon till Bryssel framöver.

EU-federalismen är inte helt död, men nog blöder den riktigt allvarligt. Krisen är inte bara ideologisk, utan också geopolitisk och institutionell. Hur mycket vissa än skulle vilja att så var fallet så har EU i dag inte mycket av federal struktur, och den stora merparten av dess politiska energi kommer nedifrån, från medlemsländerna, och inte uppifrån.

Rent konkret betyder det att EU kan föra en aggressiv och målmedveten politik så länge som de viktigaste och mest pådrivande medlemsländerna pushar politiken framför sig och får de andra länderna att gå med på noterna. Om eller när dessa länder tvingas vända blicken inåt och fokusera på egna problem börjar EU-strukturen allt mer att likna en marionettdocka med klippta trådar. Lagarna finns kvar, institutionerna finns kvar – men kraften bakom dem läcker ut i etern.

Både Emmanuel Macron och Angela Merkel sågs av sig själva och andra som de stora dragloken som skulle dra Europa mot allt starkare integrering. Nu är båda skadeskjutna, förlamade av sina länders interna problem. Politiskt lever de på lånad tid; Merkel har redan lovat sin avgång, och chansen att Macron vinner ett omval är uppskattningsvis lika stor som Tanzanias chans att kamma hem nästa VM-guld i ishockey.

Problemen i Frankrike och Tyskland kommer inte heller att upphöra bara för att dessa två ledare försvinner. Oroligheterna och missnöjet i de båda länderna har nämligen en hel del att göra med just den sortens politik som EU-federalisterna betraktar som central; invandring, ekonomiska strukturreformer, multikulturalism. Nästa generation ledare kommer troligtvis att söka att undvika sina föregångares misstag.

I takt med att EU-federalisterna blir allt svagare ser vi samtidigt hur deras främsta motståndare börjar ändra åsikt i EU-frågan. Sverigedemokraternas kovändning ligger fortfarande färskt i minnet; var detta ett parti som ”fegade ur”, som förrådde sina tidigare ideal för att passa in i de politiska finrummen? Ja och nej. Det är sant att frågan om EU-utträde är en ganska död fråga i Sverige just nu, och troligtvis gjorde man bedömningen att den helt enkelt var en minuspost. Men samtidigt ligger det i grunden också en rationell maktambition i denna omvärdering.

Den som kontrollerar politiken i Europas nationalstater är den som kontrollerar politiken i EU. Att de EU-skeptiska partierna blir allt mindre skeptiska för varje år som går är således ganska enkelt att förstå. Varför skulle de avskaffa Europasamarbetet, om de framöver kommer vara de som faktiskt bestämmer vad EU får och kommer att göra? Monterade man ner detta samarbete skulle man raskt vara tvunget att komma på något nytt; mellanstatligt samarbete är och har alltid varit nödvändigt även för de mest inbitna nationalisterna.

EU kommer troligtvis inte att försvinna i första taget. Men för många federalister och EU-vänner kommer det nog att vara en klen tröst om tjugo år, när EU:s tidigare roll som bärare av hoppfulla drömmar om ett post-nationellt, gränslöst GAL-Europa ligger och multnar i graven.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.