I Therese Bohmans kritikerrosade roman Aftonland (2016) skildras en kärleksrelation mellan huvudpersonen Karolina, disputerad konstvetare vid Stockholms universitet, och en man som röstar på Sverigedemokraterna. (För transparensens skull: Therese arbetar på Kvartal där jag är chefredaktör).
En annan bok, Ann Heberleins Allt kommer nog att bli bra som kom ut i dagarna, slits för närvarande i stycken på kultursidorna bland annat just för att hon skildrar Sverigedemokrater som gestalter bland andra i persongalleriet.
Heberleins bok beskrivs av kritikerna som en pigroman och Harlequinhistoria i SD-miljö. Frågan är om hon inte i så fall identifierat vår samtids mest förbjudna.
Statistiskt speglar de där första skönlitterära skildringarna en faktisk verklighet. Enligt SCB:s stora undersökning i veckan ligger SD:s väljarstöd nu på över 18 procent. Om man bortser från vissa kretsar och bostadsområden – journalister kring Södermalm skulle kunna vara en egen bubbla och ett undantag – är sannolikheten stor att man älskar någon som röstar på eller åtminstone sympatiserar med SD.
Socialt blir detta mer prekärt ju närmare partiet man kommer. När jag genom åren mött framträdande Sverigedemokrater och talat med dem om partiets inre liv, har jag också fått en inblick i hur deras privata relationer påverkas av deras partival och uppdrag. Ledande SD:are berättar för mig om att deras barn mobbas i skolan. Eller att man blir kvar på hemorten och pendlar i stället för att flytta till Stockholm just med tanke på risken för att barnen ska bli mobbade om de går i skolan i innerstan. Också i kärleksrelationer finns det en SD-faktor, när pojkvänner, flickvänner och sambor måste förhålla sig till stigmat. Likaså föräldrar, syskon och till och med syskonbarn.
Jag har bara en anekdotisk bild här, men mitt intryck är att också detta – SD:aren som omöjligt föremål för kärlek eller vänskap för dem som inte sympatiserar med partiet – håller på att luckras upp.
I förra veckan gick till exempel Charlie Weimers, kristdemokratisk politiker och numera stabschef hos Lars Adaktusson vid EU-parlamentet i Bryssel, ut på sin öppna Facebookprofil och berättade att hans fru gått med i SD. Han länkar till Jenny Weimers, som skriver om att vara höggravid när Bryssel skakas av terror, om konflikterna på gator och torg i Lysekil, och om valet av SD som en fråga om att följa sitt samvete. Hennes man kommenterar: ”Det ska nog gå bra. Vi är ju vuxna människor, trots allt.”
Mer dramatiskt är inte en sådan sak längre, varken för Weimers eller KD.
Jag tror att det är så normaliseringen kommer att gå till. Det kommer inte att vara möjligt att upprätthålla en bild av Sverigedemokraterna som oberörbara, när deras sympatisörer och väljare finns bland vänner och familjemedlemmar.
De flesta älskar någon SD:are. Åtminstone i detta begränsade avseende är nivån av konflikt och oförsonlighet i det svenska samhället på väg ner.
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.