I vimlet på centralstationen i Stockholm möts Ahmad* och jag, av en slump. Det har gått cirka fyra år sedan den höstkvällen då han åkte för att besöka en kompis. Det visade sig senare att det varken fanns någon kompis eller tanke på att återkomma till boendet. Den kvällen var början på hans resa i Europa.
Ahmad kommer fram, hälsar och vill bjuda på något läskande i sommarvärmen. Märkeskläderna och den dyra telefonen lurar ingen. Ringarna under ögonen och odören talar sitt klara språk. Han är sliten. Ahmad berättar svepande, samtidigt som han tystar telefonen, att han har bott i flera europeiska länder. I Italien jobbade han på ett grönsakstorg innan konkurrensen blev tuff. Nu är han tillbaka i Sverige, för en tid i alla fall.
Förra veckan sände TV4 ett inslag om ensamkommande som rekryteras av kriminella nätverk. Var det verkligen en nyhet? Eller föranledde inslaget av de kriminellas frammarsch kanske? För inslaget avslöjade tyvärr inget nytt. Därmed inte sagt att det saknade värde. Påminnelser om det bedrövliga behövs för att vi inte ska avtrubbas helt. När SR sände ett reportage i våras om ensamkommande som sålde sex till svenska kvinnor mot dusch, tak över huvudet och en bit mat passerade det obemärkt förbi.
Det är ingen nyhet att det finns personer i landet som går under myndigheternas radar. Det som är nytt är det ökade antalet i kombination med den närmast obefintliga förmågan att hantera problemet. Bristfälliga gränskontroller, möjligheten att hålla sig gömd och samtidigt ha tillgång till vissa samhällsfunktioner samt polisens tydliga besked att man inte vet var gömda människor befinner sig lägger grunden för en ny verklighet.
Ahmad tillhör en ny kategori människor i både Sverige och Europa. De är hemma överallt, fast utan hem. De rör sig fritt, bildar nätverk, blir fler, söker tröst hos varandra och när hämndlystenhet tillsammans. Samtidigt som de har ett hopp som egentligen är en hägring för nyktra ögon: ett hem i väst.
I Ahmads kretsar finns å ena sidan de som verkligen är unga, far illa och faller offer för trafficking. Å andra sidan överåriga som är eller blir yrkeskriminella. De blir en del av de vagabonderande migranterna, arbetslösa unga män men ibland även unga, som färdas över Europa. Den fasta punkten är nätverket, en form av broderskap, baserat på att de delar samma öde: alla hemlösa, alla villebråd och förövare på samma gång.
När Ahmad vandrade vidare, sa han att det var lönlöst att ringa polisen; ”ingen vet var jag är i morgon.” Han kanske har rätt. Av de 100 kinesiska barn som sökte asyl i Sverige 2004 och sedan försvann, påträffades 6 i Nederländerna och några i Frankrike. Var resten är, vet ingen (Ds 2008:7 Människohandel för arbetskraftsexploatering m.m.).
Att kriminella rekryterar unga män är inte förvånande. Turerna kring gymnasielagen har bäddat för det. Sett till att endast 0,2 procent av dem som fått avslag kan tänka sig att återvända frivilligt, samtidigt som polisen inte kan verkställa beslut om avvisning och vagabonderande migranter rör sig tämligen fritt i Sverige, riskerar Sverige att i längden bli en ny marknad för gömda migranter. Det beklagliga är, därtill, vår oförmåga att skilja mellan förövare och villebråd.
*Ahmad är ett fingerat namn.
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.