Konsumtion

Där identitetspolitiken – och vänstern – går fel

Identitetspolitiken stannar vid ursprung och identitet och blir därmed hyperindividualistisk, vilket är oförenligt med det som vänstern vill. Vi drömmer ju om ett annat samhälle, om transformation – inte att statiskt räkna kön, etnicitet eller sexuell läggning.

I P1:s Söndagsintervjun intervjuades för några veckor sedan Nina Björk. Hon konfronterades med en kritik vänstern ofta möter: hur kommer det sig att du fördömer andras ”skitdrömmar” om konsumtion, när du själv konsumerar? Det är inte möjligt att leva utanför det här samhället, svarade Björk. Det kan du väl visst, kontrade programledaren Martin Wicklin. Jag vet inte hur man odlar saker, sa Björk, ungefär.

Argumentet om hyckleri har visat sig effektivt både eftersom det individualiserar och därmed avväpnar en kritik som i grunden riktar sig mot ett system, och eftersom många till vänster har påtagligt svårt att svara. Det senare säger antagligen något om hur djupt individualismen infiltrerat även vänstern (mer om det senare).

Det är nämligen helt irrelevant huruvida Nina Björk skulle överleva som eremit. Poängen är att ett isolerat liv i en jordkula inte är vad vänstern vill ha. Vi drömmer om ett annat samhälle, inte om att som individ ha en annan livsstil.

Eftersom målet är förändring är det meningslöst att checka ut från samhället i nån sorts privat renlevnadsstrategi. Det vore det mest effektiva sättet att åstadkomma exakt ingenting alls.

Så varför är vänstern så dålig på att bemöta kritiken? Svaret finns eventuellt i en kulturartikel Kristofer Andersson nyligen skrev om samtida protestmusik. Han avfärdar Sverigeaktuella Joan Baez med att hon föddes rik – ”jag behöver inte mer av rika personers tankar” – och menar att det mest kontroversiella som finns är att vara fattig.

Detta illustrerar exakt problemet med hur djupt identitetspolitiken präglat dagens vänster: Andersson har ju helt fel. Det är inte kontroversiellt att vara fattig. Tvärtom accepterar de flesta av oss fattigdomen varenda dag som något naturligt. Det kontroversiella är att aktivt vilja bekämpa fattigdom.

Det är inte heller radikalt i sig att vara fattig, vilket Andersson verkar mena. Det är här identitetspolitiken går fel. Den stannar vid ursprung och identitet och är därmed hyperindividualistisk. Det är också en djupt apolitisk inställning, som aldrig kan åstadkomma förändring. Och den förklarar varför vänstern har svårt att bemöta anklagelser om hycklande privatmoral.

Det spelar självklart roll varifrån någon kommer. Det är ett problem att dagens politik, även till vänster, i så hög grad formas av personer som mig själv: urbana, högskoleutbildade och högavlönade. Att många olika bakgrunder finns representerade är ett nödvändigt men inte tillräckligt kriterium för en radikal politik.

Men poängen med vänsterns samhällsvision är transformation: att nå något annat än det vi är idag. Arbetarrörelsens projekt har varit att bygga sig själva, sin rörelse, samhället. Inte att statiskt räkna kön, etnicitet eller sexuell läggning. Målet var att bakgrundens betydelse skulle upphöra, inte att den skulle hamna i första rummet i noggrant bevakade kvoter.     

I dagens politiska debatt förväntas inte minst personer till vänster ”ta avstånd”, konsumera rätt och uttrycka sig inkluderande. Men det privatmoraliska är en återvändsgränd.

Det är viktigare vad man vill än vem man är. 

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.