Krönika
Skola
11 februari 2016 kl 07:01

Denna artikel publicerades för 4 år sedan

Dåligt rustade lärare kräver ny strategi av kommunerna

Skribent

Gissur Erlingsson
docent i statsvetenskap, Centrum för kommunstrategiska studier vid Linköpings universitet

Det här är en opinionstext

Det skulle kunna vara så att vi under 2000-talet utexaminerar lärare som är sämre rustade för uppdraget än tidigare generationer. Det borde engagera kommunerna som är beroende av kompetent personal. \

Dick Harrisson sparkade nyligen igång en hetlevrad debatt om den högre utbildningens (påstådda) kris. Debatten är ingalunda ny. Exempelvis dundrade två professorer för knappt två år sedan att ”universiteten hotar bli Sveriges nästa PISA-haveri”. Under mina 16 år vid akademin har jag hört ändlösa variationer på detta tema. 

Då kommuner är beroende av kompetent personal, bör en bestämd aspekt av debatten skärpa deras uppmärksamhet, särskilt i egenskap av deras huvudmannaskap på skolområdet. 

Bakgrunden är allmängods. Sedan 1990-talet har Sverige rasat i mätningar som mäter elevers studieprestationer. De hör också till de mindre skötsamma: bland de sämsta på att passa tider, bland dem som skolkar mest. Elevernas arbetsro blir dessutom allt sämre: en tredjedel av grundskoleleverna anser att de störs på alla eller de flesta av sina lektioner.

Samtidigt som detta skett, har antalet studenter på universitet och högskolor nästan fördubblats. Kombinationen av fallande prestationer i grundskolan, och framväxten av ett massuniversitet, tycks ha fått negativa återverkningar på kunskapsnivån hos den genomsnittliga svenska universitetsstudenten. 

Landets lärarutbildningar tjänar som illustration. På 1980-talet var söktrycket till lärarutbildningarna högt: ungefär tio sökande per plats. Fullt jämförbart med juristutbildningarna. Från det tidiga 1990-talet fördubblades antalet utbildningsplatser. Kraven för att komma in sjönk. 

Karaktären på lärarstudenterna ändrades. Forskarna Jonas Vlachos och Erik Grönqvist visade år 2008 att olika typer av begåvningar och förmågor var lägre bland nybakade ämneslärare jämfört med cirka 20 år tidigare. Lärarutbildningarna jobbar alltså med ett annat råmaterial på 2000-talet jämfört med på 1980-talet.

Detta skulle inte behöva vara ett problem, om utbildningarna håller hög klass. Men det är tveksamt om så är fallet. För knappt tio år sedan kallades lärarutbildningen för ett ”akademiskt sorgebarn”, och Högskoleverket fick anledning att återkommande kritisera landets lärarutbildningar. Trots att utbildningen reformerades 2011, fortsätter kritik att med jämna mellanrum dyka upp.

I sammanhanget bör också påpekas att dagens lärare har tuffa förutsättningar för att fullgöra sitt arbete. Enligt vissa studier anser sig lärare ha den sämsta arbetsmiljön av alla yrkesgrupper. Dessutom har deras tid för planering och efterarbete aldrig har varit så begränsad som i dag. 

Det skulle kunna vara så att vi under 2000-talet utexaminerar lärare som är sämre rustade för uppdraget än tidigare generationer. Till råga på allt ska de hantera mer utmanande elevgrupper och ges inga vidare förutsättningar att fullgöra uppdraget.

Vad kan kommunerna göra? En strategi är att opinionsbilda, utöva påtryckningar för att stärka lärarutbildningar. En annan är att bidra till att stärka läraryrkets attraktivitet. ”Höjd lön” brukar vara det slentrianmässiga slagordet, men en förbättring av arbetsmiljön liksom en minskning av administrativ belastning torde vara minst lika viktiga för att höja yrkets status.

Förmår inte systemet producera allt fler skickliga lärare till klassrummen, dessutom med goda möjligheter att ägna sig åt pedagogisk verksamhet, är det svårt att se hur den nedåtgående spiralen ska avbrytas.

Detta skulle inte behöva vara ett problem, om utbildningarna håller hög klass. Men det är tveksamt om så är fallet.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.

Publicerad: 11 februari 2016 kl 07:01
Uppdaterad: 12 februari 2016 kl 16:18

Skribent

Gissur Erlingsson
docent i statsvetenskap, Centrum för kommunstrategiska studier vid Linköpings universitet