Demokrati

Dagens politiker utstrålar ovilja att bestämma

Förr lyste det om politikerna, de var älskade och hatade, beslutsamma och handfasta. I dag känns de mer som andra generationens Robinson-vinnare som har tagit sig hela vägen fram genom att undvika att kliva någon på tårna. I stället för tuffa våghalsar får vi dras med försiktiga medelmåttor.

Det första Expedition Robinson sändes i Sveriges television år 1997, ett tv-format uppbyggt efter det brittiska originalet Survive. De första åren var överlevarna de deltagare som lyste starkast och klarade utmaningarna bättre än någon annan.

I början fick programmet mycket kritik och kallades fascistiskt på grund av utslagningsprocessen. Somliga menade att barn tog skada av att se det. Efter några säsonger hände något märkligt: den som visade sig vara duktig eller på något annat vis utmärkte sig åkte ut först. Vinnare blev allt som oftast den gråaste musen som gjort minst intryck.

Ett annat tv-format av utslagningskaraktär var Big Brother. Första säsongen sändes 2001, och samma sak där: först vann de som stack ut mest, sedan de allra tråkigaste. Snart svek tv-publiken.

Riktar man blicken från tv-rutan till samhället så ser man samma utveckling. Tävlingen Fröken Sverige var först omåttligt populär, sedan hårt kritiserad för att det ansågs fult att tävla i skönhet. Den lades ner ett tag för att nu föra en tynande tillvaro.

Runt den trettonde december varje år utbryter små upprörda debatter kring luciafirandets dilemman. Att endast ett barn fick bli lucia var orättvist mot både flickor, pojkar och dem med annan könstillhörighet. I dag får alla vara lucior. Eller tomtar. Få vågar vara pepparkaksgubbe då det tangerar kulturell appropriering, medan Staffan stalledräng och tärnorna är helt utrotade. Ingen vill vara medelmåtta och detta undviks genom att alla får bära lussekrona på huvudet.

Utvecklingen i skolan har liknande drag med både Expedition Robinson och luciatåget. Det har ansetts problematiskt och orättvist att somliga får bättre betyg än andra, men ju mer man har försökt rätta till och inkludera desto fler har slagits ut. I dag klarar var tredje elev inte av gymnasiet. Problemet är inte längre alla medelmåttor som blir avundsjuka på A-studenterna, utan att alldeles för många inte ens kvalificerar sig till att vara medelmåttor.

Och så har vi politiken som är som en lång utslagningsprocess från gräsrot till riksdagsledamot. Förr lyste det om politikerna. De var älskade och hatade, beslutsamma och handfasta. I dag känns de mer som andra generationens Robinson-vinnare. Att ta sig hela vägen fram genom att undvika att trampa i klaveret och inte kliva någon på tårna är inte ett tecken på skicklighet, snarare att man är extremt följsam och undviker att fatta beslut - särskilt obekväma sådana.

Det är lätt för utbildningsminister Fridolin att säga att skolan kan fixas på hundra dagar - utan att något händer. Eller ducka och låta kollegan Romson avgå. För att inte tala om vilket blekt intryck statsministern Löfven ger, så som vid presskonferensen när Mehmet Kaplan avgick, eller när han drog i handbromsen efter höstens flyktingkris.

Dagens strömlinjeformade politiker utstrålar ovilja att bestämma någonting alls. I stället för att leda landet fokuserar de på att skylla misslyckanden på andra och klura på hur de ska vinna nästa val. Det är paktbyggande à la Robinson.

Kanske är det rädslan att massmedia ska vispa upp ett drev som gör att 2016 års politiker inte sticker ut hakan?  Eller så är det ett tecken i tiden att den som sticker ut åker ut. När allt går ut på att ta sig osedd till toppen blir soppan tunnare och tunnare. I stället för tuffa våghalsar får vi dras med fler och fler försiktiga medelmåttor. Om ens det.

När allting går ut på att ta sig osedd till toppen blir soppan tunnare och tunnare.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.