Demokrati

Därför förlorade Moderaterna valet

Hur kunde Alliansen förlora när samhällsekonomin var så välskött i europeisk jämförelse? Läs Peter Santessons valanalys, om varför Reinfeldt klassades ut och hur det kommer gå med en S-ledd minoritetsregering vid Sverige-rodret.

Haverikommissionen har just påbörjat sitt arbete med att plocka upp spillrorna av det gamla partilandskapet. Hur gick den här smällen till? Hur blir det nu? Innan siffrorna till eftervalsanalyserna är klara får allt som sägs tolkas med outtalade ”tycks”, ”förmodligen” och ”verkar som om” hängda runt halsen. Men med den reservationen framförd kan man ändå se några huvuddrag i valresultatet och vad det får för konsekvenser.

Hur kunde Alliansen förlora när samhällsekonomin var så välskött i europeisk jämförelse? Frågan handlar egentligen om varför Moderaterna backade så mycket. Och för att besvara den frågan behöver man först förstå varför Moderaterna gick framåt så mycket i valet 2010. 

Moderaternas tillväxt handlade då till stor del om Socialdemokraternas interna problem. Den gången strömmade väljare till från S under valrörelsens slutskede. Väljare som kanske inte röstade så mycket för Moderaterna som emot ett Socialdemokraterna under Mona Sahlins ledning och med Vänsterpartiet i regeringsställning. 

I går kväll meddelade Fredrik Reinfeldt att han avgår både som statsminister och som partiledare. FOTO: Henrik Montgomery, TT

Med Löfven som partiledare lyckades Moderaterna inte behålla dessa i grunden S-orienterade väljare. Från Alliansens sida försökte man vinna tillbaka dem genom att lyfta upp regeringsfrågan och kommande V-inflytande i valrörelsen, men det hotet räckte inte till.

Moderaternas andra stora blödning har skett till Sverigedemokraterna – den största och politiskt mest dramatiska väljarströmmen i det här valet.

Den mediala bilden av Sverigedemokraternas väljare uppdateras förunderligt långsamt. Här beskrivs SD-väljaren ungefär som de elaka bondläpparna i den subtilt landsbygdsföraktande filmen Änglagård. Globaliseringens halvpantade förlorare, skoterkillar som bär keps inomhus och är livrädda för det nya hypermoderna samhälle som de själva är för dumma för att kunna klara sig i. 

Låt mig ställa två enkla motfrågor: hur många killar med keps inomhus finns det egentligen i Sverige? Och skulle de bli dubbelt så många vart fjärde år?

Det är sant att Sverigedemokraterna är relativt mer framgångsrika bland lågutbildade män. Men det är också sant att stödet för Sverigedemokraterna vuxit markant även bland samhällsgrupper som inte på något sätt motsvarar den vulgära Änglagårdsschablonen. 

I söndags röstade fler på Sverigedemokraterna än på Centerpartiet och Folkpartiet tillsammans. Sverigedemokrater är nästan dubbelt så vanliga som miljöpartister. Även om hela valmanskåren hade universitetsexamina ser det ut som om Sverigedemokraterna skulle matchat valresultatet från 2010.

Förklaringen är trivial. Förhållandevis många väljare, betydligt fler än andelen som nu har röstat på Sverigedemokraterna, instämmer inte i den invandringspolitik som de övriga sju partierna är så eniga om. Motståndet växer visserligen inte, men däremot har beredskapen att låta den frågan styra valhandlingen successivt ökat. Fler ser frågan som viktig. 

För den gruppen är Sverigedemokraterna helt enkelt det enda parti som erbjuds på menyn. När partiet nu blir det tredje största i riksdagen kommer steget förmodligen inte heller att upplevas som lika socialt dramatiskt.

För Stefan Löfvens och socialdemokraternas del är resultatet både en lättnad och en besvikelse. Uppgången man hoppades på uteblev, men man hävde åtminstone den nedåtgående trenden. Socialdemokraterna lyckades vinna tillbaka väljare som tappades till Alliansen i valet 2010 och kunde samtidigt själv hålla kvar sina väljare på den egna sidan blockgränsen.

Flödena i riktning från S till Alliansen ser ut att vara små. Någon nettovinst blir det ändå inte för Socialdemokraterna. Liksom Moderaterna har även Socialdemokraterna tappat till SD, och även till Vänsterpartiet ser det ut att ha försvunnit väljare – gissningsvis lockade av V:s tydligare profilering i vinstfrågorna.

Utöver Sverigedemokraterna och Socialdemokraterna har valet en vinnare till, nämligen Annie Lööf och Centerpartiet. Visserligen backar partiet 0,4 procentenheter och mister passerkorten till regeringskansliet. Men ställ det i relation till förväntningarna. Under den villervalla som rådde när partiets nya idéprogram skulle tas fram var vi många som dömde ut Annie Lööfs politiska framtid. Förtroendesiffrorna låg i botten och i debatterna gick det trögt. Upplyft vid för unga år och utan tillräcklig erfarenhet såg hon ut att riskera bli den centerledare som skulle föra partiet ut ur riksdagen. Men vi hade fel.

I slutdebatterna höjde sig Annie Lööf till en ny nivå och siffrorna återhämtade sig. Med tanke på utgångsläget är –0,4 procentenheter ett riktigt bra resultat. Partiet är det alliansparti som backar minst och Centerpartiet återtar platsen som näst största alliansparti. Annie Lööf kan ha mycket intressanta och tämligen inflytelserika år framför sig nu.

För även om Centerpartiet lämnar regeringen blir det inte slut på inflytande. När regeringsfrågan är oklar ökar riksdagens makt, och nu kommer Centerpartiet och Folkpartiet att få nyckelpositioner gentemot den kommande Löfvenregeringen. 

Att Vänsterpartiet skulle ta plats i regeringen framstår som osannolikt. Det skulle blockera regeringens möjligheter att förhandla högerut – möjligheter som i sin tur är en direkt förutsättning för regeringsduglighet under de kommande åren.

Centerpartiet och Folkpartiet ser ut att kunna ta plats i en kommande regering om de skulle vilja detta. Men signalen från Annie Lööf och Jan Björklund under valnatten var som förväntat att de avser att gå i opposition och lägga ett gemensamt budgetförslag med de övriga allianspartierna i höst. 

Betyder det att en minoritetsregering med S och MP inte skulle kunna överleva och att extraval står för dörren? Min egen bedömning är att det sannolikt inte blir så. Vi har levt med parlamentariskt svaga regeringar förr och kan göra det igen.

En S-MP-regering skulle kunna göra upp med Centerpartiet och Folkpartiet i en rad sakfrågor och få igenom sin budgetproposition med stöd av Vänsterpartiet. 

Visserligen skulle allianspartierna kunna välta en S-MP-budget om de lade sin fulla röststyrka bakom skuggbudgeten och fick stöd av SD – men det agerandet skulle framkalla akut regeringskris och ett synnerligen svårhanterligt politiskt läge. 

Mer troligt, enligt min uppfattning, är att man då hellre låter regeringen överleva, men istället framtvingar en rad politiska kompromisser. 

Ha också i minnet att Socialdemokraterna, till sin kommande olycka, under hösten 2013 öppnade för att budgetramverket tillåter att hoppande majoriteter kan bryta loss och blockera budgetförsvagande förslag i regeringens budgetproposition. Detta kan nu allianspartierna under den kommande mandatperioden använda för att tillsammans med Sd blockera rödgröna satsningar som man motsätter sig.

Några större politiska omsvängningar vänsterut är därför inte särskilt troligt med detta valresultat. Politiken under den kommande mandatperioden kommer att formas i riksdagen i större utsträckning. Vi kan vänta oss fler parlamentariska utredningar, långbänkar, blocköverskridande förhandlingar och olösliga frågor som skjuts på obestämd framtid. 

Allt medan Moderaterna byter ledning, omprövar sin riktning och försöker formera en Allians 2.0.

Men som sagt, vi har just börjat sortera spillrorna nu. Läget klarnar nog snart.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.