Krönika
Demokrati
15 oktober 2015 kl 15:14

Denna artikel publicerades för 4 år sedan

Då kallar vi in kungen och ärkebiskopen

När regeringen och allianspartierna samlas i överläggningar om hur den stora flyktingströmmen ska hanteras råder inget tvivel om att politikerna förstår allvaret i det som nu händer. Hoppet står till en blocköverskridande överenskommelse. Och annars? Ja, då återstår bara att be.

Vid Dunkerque fick engelsmännen mobilisera allt flytbart som man kunde uppbringa för att evakuera soldater över kanalen. ”Operation Dynamo” innehöll det mesta som vi behöver för att analysera beslutsfattande i ett katastrofläge.

Just nu är flyktingflödet en situation som kräver att extraordinära beslut måste fattas. De gamla vanliga rutinerna för hur nyanlända ska hanteras av välfärdsmaskineriet fungerar inte med de flöden som nu gäller. 

Traditionella spår får brytas upp. En ”möjlighetens fönster” har blåst upp och tvingar fram nya lösningar.

Det råder ingen tvivel om att politikerna förstår det stora allvaret i det som nu händer. Så är definitivt fallet ute i kommunerna. De har problemen på sitt bord, men saknar däremot verktygslådan.

Och i Stockholm, där de nödvändiga besluten måste fattas, är problemanhopningen inte lika påtaglig. Lyssnar vi på hur stora ord används i riksdagsdebatterna, men att det sen mest kokar ner till partistiskt gnäll och föga beredskap att faktiskt ta ansvar, är det därför lätt att misströsta.

Problemen är av två slag. Först förstås de mer akuta, som kräver praktiska lösningar, av typen att folk måste få tak över huvudet och att det byråkratiska maskineriet ska hantera en flod av ansökningar på ett rättssäkert sätt. Var hitta personer som kan göra detta? Hur få socialtjänst och skolor att fungera som vanligt, samtidig som tusentals nyanlända ska få hjälp?

Till detta kommer det lite mer långsiktiga problemet – var ska alla bo? Var finns försörjningsmöjligheterna? Tomma lägenheter och kommuner på fallrepet som gärna tar några hundra nya invånare går att uppbringa. Men där finns inga jobb. Och där jobben finns, där är det redan bostadsbrist.

Vem ska ha första tjing på en lägenhet i Stockholm – flyktingfamiljen från Syrien eller ingenjörsfamiljen från Gävle som just fått chans till första jobbet?

LÄS ÄVEN: DEBATTBLOGGEN Busch Thor gör inget av en slump

Detta är en situation som också tvingar fram en översyn av de budgetrestriktioner som 1990-talets kris tvingade fram. Hur lätta på regelverket utan att välfärdssystemet återfaller i ohemult lånande?

När politikerna nu ska sätta sig ner och diskutera detta är förstås det första rent akuta nödvändigt att ta i. Någon slags broms på inflödet kan vi därför förvänta oss. Där tävlar redan partierna om att skicka signaler på temat hårdare tag, gränskontroller och restriktioner.

Men det mer långsiktiga, klarar de att hitta lösningar för detta också?

Det är frågan. Politiker ställs hela tiden inför dilemmat att hantera ”Credit Claim” och ”Blame Avoidance”.

Politiker lockas att ta politiska beslut som kommer att ge dem stor ära och berömmelse, ett rejält väljartillskott som belöning och därmed en plats i historieböckerna. De många kvällarna och helgerna med möten och konferenser betalar sig till slut. Det är Credit Claim.

Men mot detta står risken att ett beslut visar sig bli knas. Längtan att få klippa bandet till den stora tunneln genom den mäktiga åsen kan bli ett katastrofprojekt. Det blir en plats i historieboken förvisso, men under föga ärofulla former.

Just nu har politikerna en valsituation. Oddsen för att en överenskommelse om hur flyktingkatastrofen ska hanteras kommer att landa i folkets jubel är inte speciellt höga. Den som har Blaim Avoidance som kännetecken bör fortsätta vrövla från riksdagsstolen och sedan hoppas att någon annan får sitta med Svarta Maja när förhandlingarna antingen strandat eller slutat med ett icke-beslut.

Men det mest troliga är ändå att Moderaterna och Socialdemokraterna tar ledningen. Det är de två stora betongpartierna som får bära ansvaret, ungefär som det moderata kommunalrådet Patric Åberg föreslår i Aftonbladet i dag.

Det kan förstås vara problematiskt att Miljöpartiet inte kan och vill ta ett sådant ansvar. Men som problemanhopningen nu ser ut tenderar risken att de gröna hoppar av regeringssamarbetet att omvandlas till en framtida politisk möjlighet.

Om det inte blir någon blocköverskridande överenskommelse? Då kan vi återvända till det historiska exemplet i inledningen. Under Dunkerqueevakueringen skedde en nationell samling där det brittiska folket uppmanades att be för soldaterna.

Om det tillämpas i detta fall så får vi snart se kungen och ärkebiskopen hjälpa riksdag och regering med uppgiften att skapa en känsla av att vi förvisso inte förmår göra något åt huvudproblemen, men ingen ska tvivla på att alla har en god vilja.

Under Dunkerqueevakueringen skedde en nationell samling där det brittiska folket uppmanades att be för soldaterna.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.

Publicerad: 15 oktober 2015 kl 15:14
Uppdaterad: 17 oktober 2015 kl 12:00