Demokrati

Cynism i åsiktstystnadens spår

Saknas det uppriktighet när vi diskuterar politik med personer utanför familjen och vänkretsen? När Demoskop undersökte hur benägna vi är att säga vad vi verkligen tycker om samhällsfrågor visade det sig att skillnaderna är stora beroende på vem vi pratar med.

Bland familj och vänner tycker de allra flesta (90 procent) att de kan tala uppriktigt, men rör man sig bland människor man inte känner särskilt väl återstår inte ens hälften av fripratarna. 

Att nivån går ned är inte särskilt konstigt. Politik och pengar brukar beskrivas som samtalsämnen som en socialt smidig person bör hantera med varsamhet för att inte skapa dålig stämning.

Mer spännande blir det när man frågar sig vilka det är som försvinner? Skiljer det sig hur uppriktigt man pratar om politik utanför vänkretsen, beroende på från vilket åsiktshåll man kommer? 

Jo, det ser ut att vara på det sättet. De med vänstersympatier talar i dag mer uppriktigt än de med högersympatier, och mest tillknäppta är personer som är konservativa och nationalister. 

De som tycker att jämställdhet är den viktigaste frågan talar friare medan de som tycker att sådant som lag och ordning, skatter och i synnerhet invandring är viktigast är särskilt återhållsamma med att uttrycka sina åsikter. Ingen blir nog egentligen särskilt förvånad över mönstret.

Men spelar det någon roll? Den mest omedelbara och lätt insedda effekten är att skevheten gör oss okunnigare. Åsiktsutbudet i offentliga samtal blir fattigare. Samtidigt kan bilden av allmänhetens uppfattningar bli missvisande. 

Den beslutsfattare som bara förlitar sig på ”känslan” av att lyssna av snacket på stan kan åka på en ordentlig näsbränna. Inte minst partiopinionen ser nu ut på ett sätt som få kunde föreställa sig för bara något år sedan. Det borde stämma till en hel del eftertanke.

Ändå är det en annan tänkbar effekt som jag oroar mig mer för. Avståndet mellan privata och offentliga politiska samtal har blivit mycket omdiskuterat i Sverige. Det har blivit en yvig debatt med en hel del cynism. 

För om man upplever att vissa grupper orättmätigen tvingas till tystnad stänker det lika illa även på de andra som talar öppet. För den som känner sig tystad ser friprataren som förljugen, inte uppriktig. Allt smutsas ned.

Hos den som känner sig tystad växer då revanschlusten. Mönstret med åsiktsmusslor och fripratare kan en dag snabbt och plötsligt tippa över i motsatt riktning. Jag hamnade i en diskussion om simhallarna som nu plockar bort alla vågar av hänsyn till utseendefixerade ungdomar. 

En rätt intressant fråga som borde ha gott om utrymme för spretiga ståndpunkter. Nja. Snarare blev stämningen dömande åt andra hållet i stället: alla som ogillade vågar var åsiktsängsliga posörer. Ett litet tidstecken, tänkte jag. Snart vänder den här pendelrörelsen om med större kraft än många anar.

Om avståndet mellan privata och offentliga åsikter blir stort tappar man tron på motpartens uppriktighet.

Eftersom det autentiska inte kan skiljas från det poserande blir diskussionen bara ett spel där ståndpunkter uteslutande får en social funktion. Efter den ena åsiktskonformismen väntar då bara en annan i ny riktning. Det skulle inte göra saken mycket bättre.

För om man upplever att vissa grupper orättmätigen tvingas till tystnad stänker det lika illa även på de andra som talar öppet. För den som känner sig tystad ser friprataren som förljugen, inte uppriktig. Allt smutsas ned.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.