Sjukvård

Cyniskt av feminister säga nej till surrogatmammor

Jag längtar efter äkta feminism som låter människor vara och göra som de vill, och efter ett samhällsklimat som låter även kvinnor ta kalkylerade risker. Men än i dag anses kvinnor inte vara fullt tillräkneliga.

Om en månad föds mitt och min mans tredje gemensamma barn. Tillsammans har vi då åtta avkommor. Jag älskar barn – att bära, föda och sedan få se dem växa upp är det finaste som livet har att erbjuda. Det hugger i hjärtat när jag möter människor som vill men inte kan få leva i den lyckan och kärleken.

Man räknar att var femte par någon gång i livet har svårt att få barn. Länge ökade den ofrivilliga barnlösheten men nu minskar den enligt Statistiska centralbyrån, bland annat tack vare fler hjälpmedel och bättre utvecklad assisterad befruktning. 

Ett sätt att få barn när man av olika anledningar inte kan bära det själv är att låta någon annan göra det. Jag kan inte tänka mig en vackrare och mer oegoistisk handling att än att ställa upp som surrogat. En altruistisk surrogatmamma är inget annat än en hjältinna. 

Lagman Eva Wendel Rosberg som står bakom utredningen ”Olika vägar till föräldraskap” kom nyligen fram till en annan slutsats: de medicinska och psykologiska riskerna med att vara gravid och föda någon annans barn övervägde, och därför kunde altruistiskt surrogatmödraskap inte tillåtas i Sverige. 

I boken Varat eller varan (2011) luftade Kajsa Ekis Ekman liknande tankegångar. Hon buntade också ihop surrogat med prostitution – surrogatkroppen var ett utnyttjat kärl och av pseudofeministisk omsorg kunde Ekis Ekman inte se något positivt i att föda åt någon annan. 

I Sverige slår vi oss för bröstet för vårt jämställdhetsarbete. Vi tror oss förstå vikten av att se män och kvinnor som likvärdiga och kapabla att fatta beslut om sina kroppar och liv – med samma möjligheter oavsett kön. 

Wendel Rosbergs utredning pekar åt direkt motsatt håll: surrogatmammor – och i förlängningen alla kvinnor - är hormonstinna våp som inte förstår sitt eget bästa. Och de ensamstående eller homosexuella män som skulle kunna få bli pappor fråntas möjligheten att bli det under ordnade förhållanden. 

I stället ökar man i sann svensk anda pressen på andra – fattigare - länder att lösa de problem som inte får lov att lösas här, trots att det innebär att altruismen kan kullkastas och människor på allvar riskera liv och hälsa för att tjäna en hacka.

Visserligen nämns det i utredningen att man inte bör söka hjälp utomlands, men ett sådant råd står sig slätt mot den gränslösa längtan efter ett eget barn.  

Vore det inte pinsamt tragiskt så skulle det kunna ses som direkt komiskt att Sveriges kvinnolobby, en paraplyorganisation för 45 kvinnoorganisationer, ställer sig bakom utredningen. Jag längtar efter äkta feminism som låter människor vara och göra som de vill, och efter ett samhällsklimat som låter även kvinnor ta kalkylerade risker. Men än i dag anses kvinnor inte vara fullt tillräkneliga. 

En dag kommer surrogatmödraskap att bli tillåtet även i Sverige, det är jag fast övertygad om. Fram till dess offrar man dem som har allra svårast att bli föräldrar - och dem som inte har samma möjligheter att fatta oegennyttigt beslut att hjälpa barnlösa till lycka.

Det är ren cynism förklädd till omsorg.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.