Krönika
Coronaviruset
20 april 2020 kl 05:05

Coronaviruset gör skillnad på folk och folk

Skribent

Mats Reimer
krönikör och barnläkare i Mölnlycke

Det här är en opinionstext

Fler män än kvinnor smittas av coronaviruset och vissa etniska grupper drabbas hårdare än andra av pandemin. Coronaviruset tar inte hänsyn till människors lika värde.

Varför bryr sig coronaviruset inte om människors lika värde? Män drabbas oftare än kvinnor, människor med mörkare hud drabbas hårdare än ljushyllta. När vi nu inte kan prata om annat än det akuta hotet covid-19 har tyckonomerna, mig själv inräknad, föga val annat än att belysa sina hjärtefrågor via coronas lins. Så även Jämställdhetsmyndigheten.

Myndigheten har publicerat en rad texter om infektionen då de ”bedömer att coronapandemin kan få konsekvenser inom samtliga delmål i den svenska jämställdhetspolitiken”. I skrivande stund utgör män 75 procent av de intensivvårdade och nästan 60 procent av dödsfallen. Männens överrisk att dö av corona är faktiskt större än så: de flesta avlidna är över 80 år, och så långt upp i toppen av ålderspyramiden består befolkningen till 60 procent av kvinnor. Man kan notera att intensivvårdsavdelningarna ändå verkar mer jämställda än Jämställdhetsmyndighetens ledning.

Av de 16 000 tecken som myndigheten ägnar pandemin på sin hemsida, behandlar bara sju meningar det faktum att män så mycket oftare drabbas av svår sjukdom och död, där texten lutar åt att det beror på att män röker och dricker mer. (Vilket inte är helt sant, eftersom rökningen hos svenska kvinnor kom ikapp männen i slutet av 1980-talet.) Resterande 15 000 tecken ägnas åt att oroa sig för olika sätt som kvinnor kanske kommer drabbas mer än män av pandemins konsekvenser i samhället.

Ingen vet väl säkert varför män även inför covid-19 är det medicinskt svagare könet. Det skulle kunna ha att göra med att män konsumerar för lite sjukvård, särskilt förebyggande primärvård. Men mina egna gissningar är att det snarare kan handla om att även ex-rökare har större risk eller på att könens immunsystem är olika.

Folkhälsomyndigheten har nyss börjat redovisat hur corona slår beroende på födelseland, men det är här förmodligen inte ens tillåtet att på annat sätt registrera genetisk härkomst. Larm om att svensksomalier och svensksyrianer drabbats hårdare än förväntat stämmer överens med uppgifter från Helsingfors och publicerade data från Storbritannien där den ”rasmässiga” profilen skiljer sig mellan vårdade coronapatienter och de senaste årens inläggningar med diagnosen viruspneumoni. ”Asian” (sydasiatiska ättlingar från det koloniala Indien) och ”black” är nu flera gånger överrepresenterade jämfört med tidigare svåra luftvägsinfektioner med virus. 

Flera städer och stater i USA redovisar data om covid-19 uppdelat på etnisk tillhörighet. Chicago rapporterade (14/4) en dödlighet på 28 per 100 000 afroamerikaner, medan vita, latinos och (öst)asiater låg kring 6. När skillnaden ska förklaras skyller en del reflexmässigt på socioekonomisk ojämlikhet, men i så fall hade man förväntat en annan spridning eftersom asiatiska familjer i USA har bättre inkomster än vita, medan latinofamiljer bara tjänar aningen mer än afroamerikanska. Det verkar enbart vara i New York man sett en klarare socioekonomisk gradient, fast då med högst mortalitet hos latinos.

En hypotes är att olika ”raser” har olika varianter (eller mängd) av ACE2, membranproteinet som coronavirus fäster på. Ett annat protein som hjälper virus in i cellen, TMPRSS2, har också förts fram som en möjlig orsak till att sjukdomsrisk varierar med härkomst. Mängden TMPRSS2 påverkas av manligt könshormon, och kanske kan det delvis förklara männens överrisk.

Tre kända ”etniska” korrelationer som skulle kunna vara kausala är fetma, diabetes och hypertoni. Alla är klart vanligare bland afroamerikaner, och även vanligare bland dem som invandrat till Sverige. Dessutom sköter de med lägre utbildningsnivå ofta sin kroniska sjukdom sämre än de med längre utbildning, som i regel tar sina ordinerade läkemedel och kommer till återbesöken. 

Och så finns det en faktor till. Att trångboddhet och tät fysisk kontakt över generationsgränser kan leda till att när väl smitta sker blir det med en större smittdos, vilket en del tror kan ge större risk för allvarlig sjukdom. Om det är så blir det ännu viktigare att skydda personalen som vårdar de sjuka, och att ge oss andra vettiga råd om hur en familj, utan professionell skyddsutrustning i hemmet, bör ta hand om den familjemedlem som insjuknar först.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.

Publicerad: 20 april 2020 kl 05:05
Uppdaterad: 20 april 2020 kl 05:02

Skribent

Mats Reimer
krönikör och barnläkare i Mölnlycke