Corona drar ned byxorna på jobbfiaskot

En kris blir ofta ett sanningens ögonblick. I goda tider finns utrymme att acceptera bekvämlighetslögner som man inte finner mödan värd att granska. När det blir dåliga tider blottläggs det hela. Tidningen The Economist skriver exempelvis att den ekonomiska tvärniten under coronakrisen nu exponerar mängder med företag som under högkonjunkturen har blåst upp fiktiva vinster genom kreativ bokföring. Finansmannen Warren Buffets liknelse är klassisk. Det är bara när det blir lågvatten som man upptäcker vilka som badar utan badbyxor.

Stora samhällskriser kan vara sammansatta och bestå av flera delar. Den svenska 90-talskrisen var i själva verket ett antal delkriser som krokade i och förstärkte varandra: en fastighetskris, en statsfinansiell kris, en valutakris och så vidare. Sannolikt kan det bli likadant den här gången. Coronakrisens epidemiska del är antagligen bara början. Den globala recessionen som följer kan sätta många saker i rörelse. Det kan visa sig saknas badbyxor på många håll.

För Sveriges del är ett aktuellt område den bristande jobbintegrationen av utrikes födda. Problemen har diskuterats i åratal, även på den här kolumnplatsen i Dagens Samhälle. Men från politiken har de stora greppen uteblivit. Orsakerna är många, men en av dem är att det politiska priset för kontroversiella beslut varit stort samtidigt som det funnits finansiellt utrymme att knuffa problemen framför sig. Vi har haft goda år med rekordhög sysselsättning bland välutbildade majoritetsgrupper. Nu kommer det att bli betydligt svårare.

I den nya undersökningen När blir utrikesfödda självförsörjande? (pdf) från Entreprenörskapsforum används ett mer relevant mått på jobbintegration än det traditionella sysselsättningsmåttet. Redan vid en mycket låg sysselsättningsgrad har en person kunnat kategoriseras som i arbete och felaktigt räknas som jobbintegrerad. Måttet har inte fångat den verkliga frågan, nämligen om man försörjer sig genom eget arbete. I Entreprenörskapsforums undersökning har man därför i stället analyserat hur lång tid det tar för utrikesfödda att bli självförsörjande, definierat som en blygsam nettoinkomst på minst 12 600 kronor i månaden.

En av rapportförfattarna, professor Johan Eklund, sammanfattar resultaten i en lika skrämmande som läsvärd debattartikel. Självförsörjningsgraden bland utrikesfödda från Afrika och Mellanöstern är så låg som 38 respektive 36 procent – bland dem i yrkesverksam ålder är det en minoritet som kan försörja sig själva. Detta under en högkonjunktur som nu tagit slut. Och till och med dessa helt katastrofala siffror torde vara i överkant eftersom de inte tar hänsyn till om inkomsten kommer från lönesubventionerade anställningar.

Även om siffrorna är otäcka så är de i ärlighetens namn inte förvånande. Viljan att diskutera problemen seriöst har varierat, men alla med minsta intresse för frågan måste ha varit medvetna om att badbyxorna inte suttit på när det gäller jobbintegration. Den ekonomiska kraschen post-corona kommer att blotta fiaskot brutalt.

Kriser kan verka politiskt möjliggörande, det är de stora greppens tid. Lösningen här är inte lätt att se, men inget av problemen vi står inför kommer att vara viktigare att lösa.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.