Civilt engagemang i dag – en namnteckning?

Svenska kyrkan hade i Juluppropet bara en enda uppmaning till medlemmarna i den kristna flocken: att underteckna. Hur skulle civilsamhället kunna bli en varaktig del i integrationsarbetet om inte ens kyrkan förväntar sig mer av sina medlemmar? \

Vilken möjlighet finns det för föreningslivet och trossamfunden – det som brukar kallas för det civila samhället – att spela en viktig roll i nyanländas etablering i samhället? Från Stockholms stad vädjade man till enskilda om att hjälpa staden med mottagandet genom att hyra ut rum i sina hem. Kan integrationsinsatser till stor del vara något som sköts genom frivilliga insatser från föreningar och enskilda?

Regeringen lyfter gärna fram civilsamhällets betydelse för integrationen. Men hur mycket kan man egentligen hoppas på? Jag tror att frivilliginsatsernas roll kommer att förbli högst begränsad.

Tanken om civilsamhällets potential är inte ny. Visst finns imponerande exempel på stort engagemang. Men överlag tycks idén vara kantad av besvikelser. Riksrevisionens granskning år 2014 visade att utfallet var blygsamt trots ambitionerna. Året efter markerade den nya regeringen att man fäste än större tilltro till civilsamhällets potential i integrationen.

Sen small migrationskrisen till på allvar. Och besvikelserna radade upp sig. 

Nyligen gjorde scouternas ledning en bitter summering i Dagens Samhälle: två miljoner kronor i sänkta statsbidrag blev tacken efter att scoutrörelsen lånat ut lokaler och startat nya kårer för ensamkommande.

Stockholms stad har inte haft det lättare. Stadens vädjanden om rumsuthyrning hade efter en månad bara renderat 70 intresseanmälningar.

Den utan jämförelse största aktören i det civila samhället är Svenska kyrkan med över 6 miljoner medlemmar. I dagarna har kyrkan varit aktuell med Juluppropet, en appell för en generösare migrationspolitik. Uppropet är en illustration på hur grunden för civilt engagemang ser annorlunda ut än vad staten hoppas på. Juluppropets vädjanden är intressant nog uteslutande riktade mot staten: gör mer, ta emot fler.

Att kyrkan riktar krav mot staten är inget nytt. Men en central del i kristen tro är den enskildes goda gärningar, som exempelvis påve Franciskus nyligen underströk. Juluppropet hade i flyktingfrågan bara en enda uppmaning till de miljontals medlemmarna i den kristna flocken: att underteckna. Resten av jobbet var statens – en statskyrka i ordets mest bokstavliga bemärkelse: frälsning genom en god stat.

Varför inte uppmana undertecknarna att slå en signal till Stockholms stad och hjälpa till, med tanke på uppropets utgångspunkt i den personliga gudstron?

Mönstret är talande, men detta är inte någon specifik brist hos just Juluppropet, utan en naturlig utveckling som många av oss nog kan lägga märke till hos oss själva. Det sociala ansvaret är i grund och botten delegerat till det offentliga.

Att varaktigt kunna lösa sociala frågor genom frivilliga insatser är ett relativt marginellt fenomen. När flyktingkrisen pågått en tid under hösten 2015 gav till och med nätverket Allt åt alla upp och avvecklade sina insatser vid Malmö central. Resurserna hade tagit slut, och ”den så kallade flyktingströmmen kommer inte att sluta nästa vecka, den kommer att pågå i flera år” förklarade en talesperson uppgivet.

Visst gör både scoutrörelsen och andra aktörer respektingivande insatser. Men hur skulle detta kunna bli en varaktig del i integrationsarbetet, om inte ens kyrkan förväntar sig mer av sina medlemmar än att bara underteckna?

Varför inte uppmana undertecknarna att slå en signal till Stockholms stad och hjälpa till, med tanke på uppropets utgångspunkt i den personliga gudstron?

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.