Kvinnors rörelsefrihet Hela debatten

Civilsamhället måste markera mot moralpoliser

Liksom slöjbärande kvinnor och moskébesökare inte ska få stenar och glåpord efter sig ska inte heller vindrickare och hundägare få det, skriver Nima Dervish som vill se civilsamhället markera mot moralpoliserna.
Krönika

Man måste ha bott under en sten för att förvånas över det som skildrades i senaste Kalla Fakta, Flykten från moralpolisen (4/4). Vi är dock härmed påminda, än en gång.

I Sverige anno 2017 kan inte ”Marie” vara ogift, ha hund eller dricka ett glas vin på sin uteplats utan att läxas upp av grannar, kallas ”hora” av ungdomsgäng och få stenar kastade på sig. Åtminstone inte om hon bor i trakterna kring Järvafältet. 

Det fanns en tid då vi invandrare, vare sig vi kom från Chile, Iran, Kurdistan eller Somalia, inte kunde bo tryggt i våra egna hemländer. Vi behövde en fristad, och fick det i Sverige. I dag behöver ”Marie” och många fler skydd och hjälp, sorgligt nog i sina egna hemstäder. Det är en svart ironi att det kunnat bli så. 

Det bor tusentals män i områden som Rinkeby, Husby och Tensta, män som inte håller med om behandlingen av sådana som Marie. Vad är vi för sorgliga, ryggradslösa män om kvinnor i vår egen stad inte kan vara trygga från glin som är knappt torra bakom öronen? Vad är vi alla för medmänniskor – om vi inte kan vara det civilsamhälle som markerar mot sånt här? 

Det var det fläskätande, öldrickande, sexundervisande, könsblandade, hundägande Sverige som tog emot oss. Hur har vissa mage att återgälda det med förakt och aktivt avståndstagande? 

Polisen är uppenbarligen inte till mycket hjälp här; Marie har redan polisanmält, men utredningarna har lagts ner. Men egentligen borde polisresurser inte behöva slösas på detta. Piketbilar och batonger borde inte vara nödvändiga. 

Det är svårt att inte tänka tanken att det är dags att trygga och ”reclaima” det offentliga rummet där det har slutat tillhöra alla. Det finns styrka i mängd – om en mängd bara bestämmer sig för att visa empati, ryggrad och jävlar anamma. Låt 50 kvinnor – gärna med utsläppt hår, smink, kort kjol och dekolletage – sätta sig på fik i dessa förorter och beblanda sig med lika många män! Picknicka i förortens naturområden, drick vin, umgås könblandat, skratta, konversera, spela musik – spontandansa till habibimusik! Ta med hunden och låt barn och unga komma fram och klappa! Här kan särskilt miljöpartister vara behjälpliga – för jag antar att partiet fortfarande inrymmer fler djurvänner än Erdogansympatisörer?

Nej, jag uppmanar inte till demonstrationer; tal, megafoner och plakat behövs inte. Inte heller medborgargarden, hotfullhet och allmänt muckande. Men lite mer vuxenvandringar och medborgerliga markeringar vore inte fel. Fler utvecklande möten och samtal medborgare emellan kan aldrig skada. De som bär på fobier gällande djur, alkohol och kvinnlig klädsel behöver möta vanliga människor, lära känna dem och omvärdera sina fördomar.

Liksom slöjbärande kvinnor och moskébesökare inte ska få stenar och glåpord efter sig ska inte vindrickare och hundägare få det heller. Staden är till för oss alla.

Korrigering: Just nu är hela staden INTE till för oss alla. Efter tisdagens Kalla fakta är det omöjligt att blunda för det. Den utvecklingen måste vändas i dag, annars kan du och gruppen du tillhör stå på tur i morgon. Att solidarisera sig med kvinnor som Marie är inte bara moraliskt riktigt, det är dessutom en demokratisk självbevarelsedrift. 

Det är svårt att inte tänka tanken att det är dags att trygga och ”reclaima” det offentliga rummet där det har slutat tillhöra alla.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.