Motion

Chefen ska inte tvinga dig att göra armhävningar

Obligatorisk träning på jobbet är inte sunt. Arbetsgivare som hetsar sina anställda att gymma är en del i en större trend, där gränsen mellan det privata och det offentliga suddats ut.

Krönika

Den som jobbar på modeföretaget Björn Borg får inte ligga på latsidan. För några år sedan infördes en obligatorisk träningstimme varje fredag. Syftet var att förbättra de anställdas fysiska och mentala hälsa, och därmed öka produktiviteten. Värdet på företaget har tydligen fördubblats sedan de anställda började motionera på företagets uppmaning.

Björn Borg är inte det enda företaget som ser träning som en arbetsuppgift. HR-byrån Kompetenslaget har infört en så kallad “svettlön” på 50 kronor per pass. Kravet är att man laddar upp en bild på sig själv i en Facebookgrupp som bevis. Och i Västerås ger det kommunala bostadsbolaget extra semester till de som sportar på fritiden. Som max kan man tjäna ihop en extra vecka.

Det låter ju sunt. Att motionera är bra och förebygger psykisk ohälsa. Det vet alla. Stressrelaterade symptom har blivit den vanligaste orsaken till sjukskrivning. Staten och näringslivet drar nytta av att folk motionerar, håller sig friska och kan arbeta. Den enskilde får bättre kondis och hälsa.

Ändå är det något obehagligt med arbetsgivare som mer eller mindre tvingar sina anställda till en viss livsstil med motivet att det ökar produktiviteten. Träning är inte det enda sättet att öka sitt välbefinnande och därmed bli mer effektiv på jobbet.

Ett rikt socialt liv och ett bra sexliv är också positivt för välbefinnandet. Att syssla med musik ökar intelligensen, stärker immunförsvaret och förbättrar koncentrationsförmågan. Innebär det att företag bör tvinga sina anställda att spela fiol en halvtimme om dagen och sedan ladda upp bildbevis på sociala medier?

Nej. Det vore absurt. Anledningen till att det anses rimligt att lägga sig i människors motionsvanor är att träning blivit en modern religion. Men att arbetsgivaren tvingar folk att träna är egentligen lika märkligt som att kontrollera andra aspekter av privatlivet.

Visst, det är inget fel med att arbetsgivaren uppmuntrar motion genom att dela ut gratis gymkort. Men att göra träning nästintill obligatoriskt innebär en sammanblandning av de olika delarna av livet. Som anställd förväntas man inte bara sköta sina arbetsuppgifter – man ska också tygla sin kropp, inte främst för att man själv mår bra av det, utan för att företaget där man jobbar ska öka sin vinst.

På så sätt upplöses gränsen mellan det privata och offentliga jaget. Arbetsgivare som kontrollerar sina anställdas träningsvanor är en del av en större trend. Gränsen mellan det publika och det privata blir allt svagare. Man förväntas svara på mejl på semestern och ska vara tillgänglig i telefon även efter arbetstid.

På sociala medier är gränsupplösningen särskilt tydlig, där “influencers” – företagssponsrade personer med många följare – fläker ut sitt privatliv, ofta med en touch av politisk radikalitet. Det privata är politiskt och det politiska är privat. Titta på min orakade armhåla, använd koden FABHAIR2019 så får du 10 procents rabatt på ögonskugga.

Träningshets på arbetsplatsen är alltså en del i ett större problem, som faktiskt skapar stress, inte minskar den. Politik, arbete, privatliv, allt flyter ihop. Man får aldrig vara ifred numera.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.