Infrastruktur

”Bygg gärna – men inte hos mig”

Det finns en uppsjö av argument att använda för den som för allt i världen inte vill få sin lummiga idyll störd av nya bostäder.

I år avhålls Nimby-mästerskapen i Uppsala, den svenska stad som har flest docenter i rättshaverism, vilkas huvudorgan Uppsala Nya Tidning just nu presenterar de tävlande.

Syftet med nimby-argument är att på bästa sätt dölja sina egoistiska strävanden och förkläda särintresset till allmänintresse.

Den främsta argumentationslinjen är nimby-karaktärens kärna och säger att det är viktigt att folk får bostäder, men att det blir mycket bättre att bygga på annan plats. Argumentet går ut på att negativa konsekvenserna ska bäras av andra, men uttryckt på ett sätt som gör att dessa förlorare bör känna sig som vinnare.

Om hus byggs på landsbygden – eller mer exakt uttryckt, på ganska ödsliga platser mellan Uppsala och Gävle – får alla en bostad. Det skapar småsamhällen med hög trivsel. Alla borde bli nöjda.

Att bygga längre ut är också bra eftersom det genererar jobb när det behövs fler bussar och nya affärer. Sen får folk frisk lantluft! Argumentationslinjen som lyfter fram situationen för de värnlösa i tillvaron är också vanlig. Till de utsatta hör barn och rödlistade varelser, liksom parningsplatser för robusta skalbaggar. Men också miljöer som borde tillhöra världsarvet och bevaras, såsom görs med Akropolis eller Sarek. Exempelvis lyfts fram hur byggandet hotar stubbar där barn leker skogskök – och befarad skövling av historiskt unika smultronställen.

Unikt är också alla slags utsikter, förutom att se grannens tv-skärm. 

Andra alternativ är: Vi vill bo i stan, men ha naturen nära, för det är hälsosamt. Vi vill bo i stan, men inte se vad grannen äter till frukost, för det är otäckt. Vi vill bo i stan, men tallar är vackra och bör inte sågas ner, i synnerhet eftersom en spillkråka setts häcka i en av dem, oklart vilken.

Argumentationslinjen ”demokrati” är också kraftfull. Alla måste få chansen att göra sin röst hörd, och om politikerna inte gör som vi vill, så kommer vi att byta parti. Eller ännu värre: Bygger ni mer flyttar jag till Öregrund tammefan!

De som vill bygga fler bostäder, antyds det, vill egentligen införa diktatur, eftersom det planeras för färre bilparkeringar.

Framgångsrik argumentation är praktiska invändningar. Som att först bör kollektivtrafiken byggas ut – gärna spårvagnar, för det är gulligt! Först därefter bostäder. Annars blir det trafikkaos. Har ni tänkt på vattenförsörjningen? Byggs det mer kommer vi inte att kunna andas!

Ett knippe argument tar fasta på att ”jag har bott i stan i 50 år och känner inte längre igen mig”, ”bevara stadens unika karaktär”, eller rätt och slätt: ”Det var bättre förr”.

Konstaterandet att ”husen som byggs är fula” är ett argument mot allt byggande sedan trettiotalet – och kan bara förnekas av faktaresistenta diktaturkramare. Ett annat lika svårbemött är utsagan om att det måste ges mer ”tid för samråd” Undertext: Då jävlar kan vi stoppa utbyggnaden!

Tungt som bly är förstås hänvisningar till att byggandet strider mot EU-reglementen och gör staden till en sillburk.

Med en sådan blandning av argument blir nimby-aktivisterna svårbemötta.

Reds anm: Uttrycket nimby uttyds ”not in my back yard” och kommer ursprungligen från USA. Det betecknar typiskt människor som i och för sig inte är emot olika former av byggnadsprojekt – bostadsområden, vägar och så vidare – bara inte där de själva bor. Motuttrycket yimby – ”yes in my back yard” har lanserats på senare tid för att beteckna en positiv syn på samma slags projekt i närmiljön. Ej att förväxla med det något mer auktoritära yiyby – ”yes in your back yard”.

Argumentet går ut på att negativa konsekvenserna ska bäras av andra, men uttryckt på ett sätt som gör att dessa förlorare bör känna sig som vinnare.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.