Svenska Akademien

Bryt Akademiens inskränkta kotterikultur med hjälp av Finland!

Sällan har väl glansen kring De aderton i Svenska Akademien varit mer skamfilad. Lösningen finns på nära håll. Enligt Gustaf III:s gamla stadgar är det språket som styr lämplighet för Akademiens stolar. Bryt upp kotteriet genom att rekrytera ledamöter i Finland, skriver Per Hagwall i en gästkrönika. 

Gästkrönika

Svenska Akademien har stora problem. Men det finns en lösning: Gå tillbaka till framtiden. Genom att åter låta den valbara kretsen innefatta svenskspråkiga som bor i Finland kan Akademien slå flera flugor i en smäll. Dels får man många fler, ytterst kvalificerade, kandidater att välja mellan. Dels bryter man upp den inskränkta kotterikultur som de senaste dagarna återigen visat sin destruktivitet.

Det finns inget i Gustaf III:s stadgar som säger att man måste vara svensk medborgare för att sitta i Svenska Akademien, det är språket som är det viktiga. Svenska Akademiens förebild Franska Akademien har hela den frankofona världen som upptagningsområde. L’Académie, som skall värna och utveckla det franska språket, bryr sig inte om medborgarskap. Tyvärr gäller detta inte för Svenska Akademien, sedan 1811 har ingen finlandssvensk eller annan icke svensk medborgare fått vara med.

När Finland förlorades till Ryssland var det inte alls självklart att landet också skulle avskäras från Svenska Akademien. Det var dåvarande kronprinsen Karl Johan som på grund av sin starka motvilja mot Gustaf Mauritz Armfeldt drev igenom att man inte kunde sitta i Akademien utan att vara svensk medborgare. Och därvid har det blivit i över två hundra år, trots att denna begränsning knappast föresvävade Gustaf III när han 1786 instiftade Svenska Akademien efter fransk förebild.

Det är möjligt att det behövs ett kungligt beslut för att återgå till vad som är ursprungligt och rätt. Men det är bara Akademien själv som kan väcka frågan. Oavsett om de sedan tänker fråga kungen eller ej. De har ju redan tidigare visat en beredskap att föregå en stadgeändring genom fait accompli, när Horace Engdahl efter tio år i tjänsten avgick som ständig sekreterare trots att stadgarna var tydliga med att man bara kan avgå med döden.

Kungen brukar inte vilja riva upp beslut tagna av hans företrädare, men här finns två motstridiga beslut, så det går mycket väl att motivera ett återgående till Gustaf III:s grundtanke. Det borde vara en självklarhet att svenskspråkiga författare och kulturpersoner oavsett bostadsort eller medborgarskap skall kunna sitta i Svenska Akademien.

I en artikel i Hufvudstadsbladet 2013 berättar Horace Engdahl att Akademien ofta diskuterar svenska språkets ställning i Finland:

”Tillsammans med finländska språkvetare och Svenska litteratursällskapet diskuterar man hur språket bäst ska tryggas. Engdahl tycker att en levande finlandssvensk litteratur och kultur är viktig också för Sverige.”

Några rader senare konstaterar Engdahl att:

”Den finlandssvenska litteraturen håller en otroligt hög kvalitet.”

Sedan förklarar han hur svårt det är att hitta bra namn för att fylla de stolar som blivit tomma:

”Det är mycket mer ångestfullt än att välja Nobelpristagare, för nästa år kommer det en ny.”

Precis, Horace, och alla ni andra i Akademien. Det är bara att lägga ihop ett, ett och ett – vad väntar ni på?

En återgång till originalstadgarna på denna punkt skulle öka kvalitén på de enskilda akademiledamöterna, den skulle minska den provinsiella och sociala inskränktheten i Kultursverige och den skulle stärka de kulturella banden till Finland, inte minst Svenskfinland. Om några dagar fyller det självständiga Finland hundra år, se det vore väl en fin present?

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.