Demokrati

Borgerlighetens finaste stund är inte nu

Det politiska sammanbrott vi inrikes har bevittnat på senare tid har förstås begripliga förklaringar. Ett decennium av återhållen ideologisk ilska från de gamla moderaterna bubblar nu upp. Det är dags att göra upp räkningen med sosseriet. Med sådana fiender lär inte Stefan Löfven behöva några vänner.

Det som har hänt inrikespolitiskt kan egentligen sammanfattas på följande sätt: Inför risken att åka på stordäng i ett extra val så föredrog Allianspartierna att göra upp med socialdemokraterna. Den rödgröna regeringen får sin budget men i övrigt styra landet på nåder. 

Det finns således en mycket enkel förklaring till varför Decemberöverenskommelsen träffats. Alliansen föredrog en socialdemokratisk regering på bräcklig grund före den uppenbara risken att den rödgröna regeringen skulle återfödas starkare än tidigare. 

Politik är ju som bekant konsten att välja det minst dåliga.

Men denna pragmatiska hållning har uppenbarligen gjort borgerliga aktivister skogstokiga - och vi har hört ett avgrundsvrål om att Sverige inte längre är en demokrati, att detta handlar om högförräderi, att vi är en ”demokratur” och att grundlagen är satt ur spel. 

Som vanligt ropar borgerliga debattörer på jurister när politisk fara anses råda, ungefär som vilsegångna i Bengalis djungel brukar ropa på Fantomen.

Och det har hävdats att om socialdemokraterna lägger fram förslag om löntagarfonder eller banksocialisering har Allianspartierna lovat att de ska lägga ner rösterna i riksdagen.

Ingen kan väl hävda att detta är borgerlighetens finaste stund. 

De som brukar säga att Sverige inte är en demokrati brukar annars vara ideologiförblindade tokstollar på vänsterkanten. Vi styrs av hemliga kapitalistiska nätverk och att EU-inträdet har gjort oss till Bryssels vasaller. 

Eller så brukar diktaturanklagelsen komma från högerpopulistiska kronvrak med rättshaveristiska böjelser. 

Och nu visar det sig att det går att uppbåda flera busslaster av slik galenskap långt in i borgerligheten.

Detta politiska sammanbrott har förstås begripliga förklaringar. Det som gör att framförallt moderaterna gått i spinn är förstås en anhopning av frustration. Det är ett decennium av återhållen ideologisk ilska från de gamla moderaterna som nu bubblar upp. 

Länge har gammelmoderaterna hukat i bänkarna eftersom partiet har haft framgångar. Och trots den sossiga förklädnaden har de lyckats med huvuduppdraget för varje moderatregering: Sänka skatterna. 

Men nu känner man att det är dags att göra upp räkningen med sosseriet, ta tag i migrationfrågan som dränerar partiet på väljare. Samt, förstås, återanskaffa ett svenskt försvar.

Till detta kom den snöpliga exiten från partiledaren Reinfeldt. När han försvann med svansen mellan benen omöjliggjorde det ett fortsatt regeringsinnehav och gjorde att en seriös eftervalsdebatt omöjliggjordes.

Klart folk blir förbannade.

Men oavsett vilka förklaringarna är kan vi konstatera att med sådana fiender lär inte Stefan Löfven behöva några vänner.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.