Krönika
EU
1 april 2020 kl 05:05

Blir EU-samarbetet pandemins nästa offer?

Skribent

Malcom Kyeyune
skribent, debattör samt medlem i tankesmedjan Oikos förtroenderåd

Det här är en opinionstext

Pandemin har ytterligare ett potentiellt offer – drömmen om EU som en sammanhållen organisation med fungerande lagar och regler. Coronakrisen har visat att samarbetet helt enkelt inte går att lita på. 

Coronaviruset skördar offer. Dödstalen blir allt högre och de fortsätter uppvisa en oroväckande tillväxtstakt. Men vi människor är inte de enda offren. Ekonomin tar som bekant enormt mycket stryk, och som jag skrev i min förra krönika riskerar även tilltron till vårt politiska system att stryka med om krisen sköts dåligt.

Det finns dock ytterligare ett potentiellt offer, och det är drömmarna om EU som ett fungerande politiskt block. Här är krisen både akut och kronisk, och mycket talar för att läget kommer bli värre innan det blir bättre.

Till att börja med har allt prat om öppna gränser – inte bara för människor, utan för varor, tjänster och kapital – visat sig vara totalt meningslöst i en kristid. Att stänga gränser, förbjuda export av medicinsk utrustning och tvinga inhemska företag att sälja till det egna landets regering i första hand går emot hela andemeningen i EU-samarbetet, men det spelar ingen roll. Tyskland gör ändå detta, och vem i EU kan stoppa Tyskland från att göra något när landet väl bestämt sig? Även i Sverige verkar våra politiker förstå att denna kris faktiskt ändrar på något fundamentalt gällande EU – i början av krisen samsades den svenska flaggan med EU-flaggan på presskonferenserna. Nu är det bara den svenska flaggan kvar. Varje land står ensamt när det verkligen blåser.

Detta är det akuta problemet med EU – att alla dess regler och drömmar kan vältas omkull så fort en kris uppkommer. Samarbetet går helt enkelt inte att lita på. Men situationen blir än värre av att EU:s kroniska problem har nu börjat visa sitt fula tryne även i denna kris.

Vad är då EU:s kroniska problem? Lite förenklat kan vi säga att unionen inte löst de politiska motsättningarna mellan de olika medlemsländerna. Italien och Spanien ser sig själva som en sorts andra klassens medlemmar. Ett infekterat gräl har nyligen blossat upp inom EU, delvis centrerat kring frågan om så kallade ”corona-bonds”,  där EU solidariskt skulle ge ut obligationer under krisen. Det tog inte lång tid innan de familjära skyttegravslinjerna dök upp även här: länder som Tyskland och Nederländerna på ena sidan, Italien, Spanien, Portugal, Frankrike och några till på andra sidan.

De länder som under euro-krisen var tvungna att acceptera omöjligt strikta sparpaket och nedskärningar får nu höra kommentarer i stil med ”varför gjorde ni inte mer för att förhindra smittan i era länder?”. Samma gamla tongångar om att de rika, välfungerande länderna inte överhuvudtaget ska tvingas betala för sydlänningarnas ansvarslöshet återkommer i dag mitt under en global pandemi som i slutändan drabbar alla länder i Europa hårt. Bitterheten över detta är enorm.

I länderna i syd framstår EU allt mindre som ett löfte om en ”ever closer union”, och allt mer som det gamla Attiska sjöförbundet: ett samarbete mellan olika grekiska stadsstater där syftet var att finansiera en gemensam flotta, men som över tid bara blev ett sätt för Aten att pressa de svagare stadsstaterna på pengar. Fortsätter unionen på den nu inslagna vägen är dess sönderfall nog bara en tidsfråga.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.

Publicerad: 1 april 2020 kl 05:05
Uppdaterad: 2 april 2020 kl 08:39

Skribent

Malcom Kyeyune
skribent, debattör samt medlem i tankesmedjan Oikos förtroenderåd