I Singapore bor vi i vad som tidigare var ett område styrt av gangsters. Nu är det ytterligare ett stillsamt medelklassområde. Välmående, rent och grönskande. I den gemensamma kvarterspoolen pratar jag med en brittisk kvinna som arbetar som lärare i en av de engelskspråkiga skolorna.
Hur är det att jobba för världens bästa skola? undrar jag.
Barnens arbetsvilja är fantastisk, säger hon. Eftersom de har motivationen med sig hemifrån kan man börja direkt med själva lärandet.
Som svensk kan det vara värt att påminna sig om att social utveckling kan ta en sådan riktning: Från etniska konflikter som tillfälligt exploderar i upplopp, till stabilitet och fredlig samlevnad, trots en etniskt och religiöst blandad befolkning. Från u-land till världens bästa skolor, inom loppet av en generation. Från no go-zoner styrda av kriminella gäng, till en av världens lägsta brottssatser. Sverige gör en, i många avseenden, omvänd resa.
Den otrygga stämning som uppstår på svenska bibliotek, badhus eller andra gemensamma rum existerar heller inte i Singapore. Här finns inte gäng som angriper ambulanspersonal och brandmän, eller som krigar mot varandra med handgranater.
Här finns kanske de stora lärdomarna för Sveriges del: Social nedgång är ingen naturlag. Kriminalitet kan minska över tid. Sammanhållning och tillit kan stärkas. Det finns inga ursäkter för den laissez-faire som svenska politiker ägnar sig åt.
Det innebär inte att Singapore skulle vara ett föredöme i största allmänhet. Yttrandefriheten är kraftigt kringskuren, strafflagarna är känt drakoniska. Många minns fortfarande när en amerikansk artonåring dömdes till prygling för klotter 1994. Straffet verkställdes trots att president Bill Clinton vädjade till premiärminister Lee Kwan Yew om nåd.
Ändå har Bill Clinton i efterhand hyllat Lee Kwan Yew, liksom även Hillary Clinton, President Obama, båda presidenterna Bush och Jaques Chirac. Likadant Henry Kissinger, som har skrivit förordet till Lee Kwan Yews memoarer. Lee räknas till det gångna seklets stora statsmän, och det finns inslag i hans modell för Singapore som bär på lärdomar också för liberala västerländska demokratier.
I den mån den svenska debatten om brottslighet har varit utåtblickande har inspirationen hämtats från Rudy Giulianis New York, och det dessutom på allvar först på senare tid. Men amerikanska brottsnivåer sticker trots allt ut bland västländer. Jämförelser med kriminaliteten i Singapore är betydligt mindre smickrande för oss.
På många sätt är Singapore dessutom en mer tydlig illustration av den kända broken windows-strategin än New York. Singapores exempel visar att brottsbekämpning börjar med att värna det gemensamma rummet från nedskräpning och allmän social nedgång. Detta bör svenska politiker studera och dra slutsatser av.
Sverige går från att vara ett av de handfull länder i världen som utmärkt sig genom låg kriminalitet och stark social sammanhållning, till att betrakta grov kriminalitet och social oro som normaltillstånd. Vi har en skyldighet att blicka utåt.
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.