Liberalerna

#birgittagate - symptom på Liberalernas kris

#birgittagate handlar om något vida större än bara Birgitta Ohlsson. Liberalerna måste bestämma sig för vilket parti de vill vara, med fyraprocentspärren nafsande i hälarna fungerar det inte med parallella universum. \
Gästkrönika

Det gungar i Liberalerna. I onsdags satt riksdagsgruppen i ett sju timmar långt krismöte med ett pressuppbåd utanför dörren. På Twitter trendade #backabirgitta efter att testballonger släppts med krav på att Birgitta Ohlsson måste lämna partiledningen. För mig är det en strategisk gåta varför dessa budbärare med buller och bång fick gå ut i media. Självklart kan Birgitta Ohlsson ifrågasättas för att strunta i interna kanaler och för sin svidande kritik men det framstår som inkonsekvent att då utslunga krav på hennes avgång inför öppen ridå.

Jag har en bakgrund i Folkpartiet men ingen framtid i Liberalerna. Under flera år arbetade jag nära den forna EU-ministern, bland annat som pressekreterare. Att försöka överrumpla mediaveteranen Birgitta Ohlsson offentligt är som att springa ifrån en gepard. Hon är mer personkryssad än partiledaren, har 85 000 följare på Twitter och fans som Blondinbella och Soran Ismail. Det är heller ingen en hemlighet att Ohlsson gillar att fajtas i underläge. ”Jag älskar underdogs som lyckas” sa hon i en intervju med QX 2010. 

Men #birgittagate är bara symptom på Liberalernas kris. Det handlar egentligen om något vida större. Det finns i dag ingen förankrad bild av vilket parti de vill vara och hur de når dit. Liberalism är en ideologi med svängrum. Liberaler landar i olika genomtänkta slutsatser när det gäller komplexa frågor som flyktingmottagande, religiösa friskolor, tiggeri och välfärdsstatens uppdrag. Partiet måste bestämma sig för om det ska vara motsvarigheten till danska socialliberala Radikale Venstre eller liberalkonservativa Venstre. Det är emellertid ingen en lätt uppgift att navigera i farvatten där Moderaterna och Centern skickligt positionerat sig. För många framstår Annie Lööf, inte Jan Björklund, som den liberala partiledaren.

Under Erik Ullenhags tid som integrationsminister dribblade Liberalerna med öppna ögon bort integrationsfrågan som idag rankas som en av de absolut viktigaste av väljarkåren. Om partiet uthålligt stått fast vid linjen som Mauricio Rojas och Lars Leijonborg stakade ut inför succévalet 2002 hade partiet idag hotat Moderaterna. Istället vacklade ledarskapet. Jan Björklunds retorik vittnar om att partiledningen nostalgiskt vill vinna tillbaka positionen. Frågan är om man lyckas. Förtroende tar tid att bygga upp. 

Det är en internationell trend att liberala partier förlorar terräng. De tyska väljarna har kastat ut FDP ur förbundsdagen. Förra året gjorde brittiska Liberaldemokraterna ett katastrofval och danska Radikale Venstre halverades och fick inte ens fem procent. Men i det svenska politiska landskapet där öppna era hjärtan framstår som allt mer passé och ett Miljöparti med självskadebeteende finns det vilsna väljare som lockas av passionerad liberalism à la Ohlsson. Nästa rond om partiledarposten i Liberalerna infaller 2017 då partikongress hålls, då kan #backabirgitta trenda igen.

Liberalerna måste bestämma färdväg och mål även om det blir blodigt. Parallella liberala universum kan inte existera i ett parti som har fyraprocentspärren nafsande i hälarna. 

LÄS MER: Kampen om Ohlsson ställer L:s dilemma på sin spets. 

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.