Krönika
Yttrandefrihet
3 oktober 2019 kl 05:10

Bevara antiken i skolan, och staketen i samhället

Att plocka antiken ur skolschemat är en nedmontering, utan tvekan. Men det är inte den enda nedmontering samhället drabbas av just nu. Att elever idag skickas ut att skolstrejka av sina lärare är också ett exempel, på hur principer glömts bort och monterats ned.

Vill man på allvar se hur solidaritet ser ut i Debattsverige, då behöver man bara vända blicken mot reaktionerna på Skolverkets förslag att slopa undervisning om antiken som moment i historieundervisningen. Motståndet har varit kompakt, minst sagt.

Jag är inte heller någon vän av det förslaget, av ungefär samma skäl som kan läsas i ett antal krönikor redan vid det här laget. Men jag tycker att Skolverkets idé hänger samman med en mer övergripande samtidsprocess som pågår. Mina tankar går osökt till en annan kontroversiell nyhet nyligen, nämligen den att anställda på en skola i Umeå planerat en skolstrejk för klimatet (på skoltid, självklart), och inte bara bjudit in barnen att delta utan även barnens föräldrar.

Man kan tycka vad man vill om klimatstrejker i allmänhet, det är inte poängen. Man måste dock säga att något allvarligt hänt när en skolledning, på eget bevåg, anordnar en politisk manifestation på skoltid och därefter i praktiken gör det obligatoriskt för eleverna att delta. Jag menar att detta uppenbarligen korsar en gräns. I den meningen ligger också själva roten till problemet, nämligen att det inte verkar uppenbart eller självklart för alla att dessa gränser finns. Det sitter inte djupt rotat i tjänstemän, offentliganställda eller i förvaltningen på samma sätt som det kanske gjorde i tidigare generationer.

Författaren G.K. Chesterton ska ha sagt att man inte bör montera ner ett staket, bara för att man inte kommer ihåg varför någon satte upp det. Talesättet brukar användas som ett exempel på ett konservativt resonemang. Och visst, det är det ju i någon mån: gör förändringar bara när du tänkt igenom konsekvenserna – inte för förändringarnas skull. Men man kan använda samma citat för att ställa en lite annorlunda fråga, en fråga som tycks bli allt mer relevant i Sverige:

Hur kommer det sig att alla just nu verkar ha så lätt att glömma de principiella resonemangen bakom Sveriges olika politiska, kulturella, och sociala ”staket”?

Vi har glömt – eller bryr oss inte längre om – varför antiken var viktigt, så mycket är tydligt. Men vi verkar också ha glömt varför vi tyckte det var viktigt nog att skriva in i grundlagen att Sverige är ett land där ingen ska tvingas att delta i en ”sammankomst för opinionsbildning eller i demonstration eller annan meningsyttring”.

Det här är ett allvarligt problem. Och det blir faktiskt än allvarligare om man betänker att skolpersonalen i fråga antagligen inte består av revolutionära fanatiker, som vill omkullkasta samhället. Att en samhällsomstörtare ser grundlagen som på sin höjd en rekommendation, det hör ju nästan till saken. Men istället har vi nu en situation där vanliga, hederliga anställda inom skolan bara behöver en god sak som är god nog för att de ska glömma bort de skäl som föranledde ett grundlagsskydd.

Det är inte bara farligt för ett samhälle att plocka bort de staket vars syfte hamnat i glömska, det är faktiskt också farligt att ens hamna i ett läge där det är möjligt att glömma bort anledningen till att staketen sattes upp. Tyvärr är nog detta ett problem som riskerar att bara bli värre i Sverige de närmaste åren.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.