Demokrati

Behovet av politiker som äter kvällsmat i helvetet

Endast S och M kan kallas statsbärande partier. Priset som ett sådant parti betalar för att ständigt bära ansvarsberedskap är högt: man tenderar att bli mer pragmatisk än principiell. Endast sådana partier åker till Saudiarabien för att Sverige ska kunna göra affärer. Medan övriga partier soffgnäller i TV.

”Spartaner! Ät er frukost ordentligt, för kvällsmat får ni i helvetet!”

Ungefär så lär kung Leonidas ha sagt till sina förtrogna soldater, strax innan de gick ut för att möta de numerärt överlägsna perserna i slaget om Thermopyle.

Ledare som tar ett steg framåt går till historien medan deras håglösa, försiktiga och avvaktande samtida går upp i rök. Leonidas stupade, medan de spartaner som ville köpslå med fienden och som hellre levde på knä än riskerade dö för att de stod upp, finns inte kvar i minnet.

Lincoln minns vi, men inte de som ville reformera slaveriet mer försiktigt och undvika krig. Vi minns förstås Churchill för att han bjöd dåraktigt motstånd, medan de som ackorderade med Hitler koms ihåg med avsmak.

Vår egen historia är fylld av liknande exempel, där politiska beslutsfattare vågat gå emot försiktighetens instinkter. De har bitit huvudet av skam. Som när kung Carl Johan gör upp med ryssarna om Finland. Eller Per Albin driver in partiet mot mitten med folkhemspolitiken – och kommunisterna ut ur rörelsen. Eller Sträng ältar igenom momsen och Feldt skattereformen. För att inte tala om pensionsuppgörelsen, en sällsynt uppvisning i gemensamt ansvarstagande.

Men en politiker kan hamna i historieböckerna för att ha velat såga ner Kungsans almar, inte för att ha byggt ut tunnelbanenätet. Viljan att göra det senare kan bli svagare än oron för det förra. Bäst att avvakta. Eller kanske till och med ta rollen som förändringens främsta opponent.

Riksdagens åtta partier har upparbetat olika traditioner när det gäller ansvarstagande och beslutsförmåga. Alla har de någon gång vågat ta politiska risker där middagen kunnat bli förlagd till helvetet. Alla har de ibland valt det riskfria alternativet och låtit andra ta de svåra besluten. Men över tid finns det egentligen bara ett parti, eller möjligtvis två, som fått statsbärarskapet inarbetat i sitt DNA, och det är förstås Socialdemokraterna och eventuellt Moderaterna.

Dessa två partier är i en division för sig själva. En plats de erövrat eftersom de ägt staten under längre tid. Och eftersom de har haft nära kontakt med de välståndsbringande krafterna – facket och näringslivet och kommunerna – har de inte tillåtits smita ifrån ansvarstagande tunga plikt.

Priset som ett statsbärarparti betalar för att ständigt bära ansvarsberedskap är högt. Ett sådant parti tenderar att bli mer pragmatiskt än principiellt. En vänsterpartist håller gärna ett tårdrypande tal av Jesus bergspredikan-modell till en beslutande församling som till 95 procent kommer att rösta emot dem – medan en sosse går upp i debatten med beräkningen att vinna efterkommande votering. Och när en liberal tror sig förändra världen med en reservation lång som en Natoansökan – så tar sossen hellre ett informellt snack med storföretagets företrädare. Och det finns alltid någon moderat fullmäktigeledamot som krossad av en majoritet ändå tror sig få upprättelse av förvaltningsdomstolen. 

Och sossen åker förstås med kapitalisterna till Saudiarabien för att Sverige ska kunna göra affärer, bidra till maktbalansen i Mellanöstern samt i någon mån kunna påverka i demokratisk riktning. Medan de flesta övriga partier tar tillfället i akt att sjunga med änglarna.

Därmed också sagt att samtidens allvarsfrågor – som försvaret och säkerhetspolitiken; skattesystemet, regionfrågan; vinster i välfärden och förstås LSS – bäst hanteras av de två partier som vågar riskera att få dinera i helvetet.

De andra får sikta på frukost hos TV4 mot att de soffgnäller lite – och en trygg kvällsmacka med ryggdunk hos partiföreningen. 

När en liberal tror sig förändra världen med en reservation lång som en Natoansökan – så tar sossen hellre ett informellt snack med storföretagets företrädare.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.