Begreppet ”no go-zon” fångar verkligt fenomen

Det finns inga no go-zoner i Sverige, påstår Aftonbladets rättsexpert Oisín Cantwell på Twitter, på tal om debatten kring DN Kultur och Katerina Janouchs uttalanden om Sverige i tjeckisk tv. Samma sak hävdar Aftonbladets nyhetschef, Michael Poromaa. Hynek Pallas, den skribent på Dagens Nyheter som först gick till angrepp på Janouch för hennes framträdande i Tjeckien, påstår själv i en intervju i tjeckisk tv att begreppet no go-zon inte används officiellt, och att det i själva verket är fem-sex områden i Sverige som är verkligt problematiska.

Det stämmer att begreppet no go-zon inte används officiellt i Sverige. Ordet förekommer inte i den polisrapport som identifierar 53 områden i landet som utsatta, varav femton som särskilt utsatta. 

Men är det därmed sagt att Janouch ljuger när hon talar om svenska no go-zoner?

Det är som med begreppet ”utanförskapsområden”. När Folkpartiet inför valet 2003 lanserade ”Utanförskapets karta” identifierade man ett problem och mätte det på ett sätt som gjorde det möjligt att göra jämförelser över tid. Men framför allt satte man ord på ett fenomen som det saknats ett fungerande begrepp för i den svenska debatten. Danskarna talar om getton. Tack vare ordet ”utanförskapsområde” kunde man i Sverige tala om platser som präglades av misslyckad integration, arbetslöshet, sociala problem och brottslighet, utan att uppfinna ett begrepp på nytt varje gång – och därmed riskera att trampa fel och bli misstänkliggjord. På så vis förändrade Folkpartiets utanförskapsprojekt den politiska debatten om segregationen i Sverige.  

På samma sätt fångar begreppet ”no go-zon” ett högst reellt fenomen. Med ”no go” menas naturligtvis inte att vissa platser är omöjliga att vistas på för alla, eller hela tiden. Det räcker att konstatera att det finns områden i Sverige som är så präglade av kriminalitet, och av kriminella män som tror sig kunna styra över andra, att såväl företrädare för staten som allmänheten betraktas som inkräktare – och riskerar att utsättas för hot och våld just i denna egenskap.

Vi har områden där ambulans- och räddningspersonal inte åker in utan poliseskort. (ALARM Ambulansförbundet twittrade för övrigt angående Aftonbladets Oisín Cantwells påstående att no go-zoner inte finns: ”förnekelsen är ett stort svek mot mängder av drabbade invånare, som vill ha lag och ordning.”) I Seved har posten periodvis inte delat ut paket. I Tensta råder sedan nio månader kaotisk fri parkering, eftersom några p-lisor inte vågar sig dit. 

När journalister försökt arbeta i Bäckby, Husby, Rinkeby och Rosengård har de angripits. Inte efter upprepade besök i några dagar eller veckor, utan omedelbart. Som ett urverk. 

Vilka områden som är no go varierar med årstid, tid på dygnet och dagsformen för den organiserade brottsligheten. Det är likväl ett faktum att brandmän, ambulansförare, bibliotekarier, poliser, p-lisor, snöröjare, brevbärare och journalister systematiskt attackeras av män som betraktar dem som inkräktare. 

Naturligtvis väcker denna nya utveckling i Sverige stort intresse och förfäran utomlands. Och naturligtvis siktar de som vill spela ned problemen in sig på att göra själva begreppet no go-zon till något illegitimt. För hur ska man tala om ett fenomen som man saknar ord för? 

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.