Bättre fokusera på svagbegåvade än särbegåvade 

När media under hösten släppte fram befogad kritik av den ovetenskapliga indelningen av folks personlighet i olika färgtyper, togs det även upp (exempelvis i Göteborgs-Posten) att det finns mer vetenskapligt grundade beskrivningar av personlighetsdrag. Den mest använda är femfaktormodellen, The Big Five, där vi alla ligger någonstans på skalorna för öppenhet, samvetsgrannhet, extraversion, vänlighet och neuroticism.

Man kan se det som fem reglage på ett mixerbord, där kombinationerna blir närmast oändliga, men där det i regel i inte är så bra att köra något reglage till extremlägena. Drar man ned öppenhet i botten förmår man inte ta in nya idéer, och maxar man öppenhet tror man snart på vad som helst. Vänlighet är förstås bra, men för mycket av den egenskapen blir till självutplåning där man blir ett lätt byte och utnyttjad, och så vidare. Lite mer lagom är att föredra.

Men det finns ett sjätte reglage där mer alltid är bättre. Intelligens, begåvning, g-faktor, kalla det vad ni vill, men IQ spelar enormt stor roll. Den må vara svår att definiera och mäta exakt, men helt vanliga IQ-test som WISC eller WAIS ger på gruppnivå en god prognos hur det kommer gå både i skolan och i andra viktiga områden i livet. Vilka gener som påverkar IQ är man bara i starten av att reda ut, men det är helt klart att IQ-nivå är ärftligt, ungefär lika ärftligt som kroppslängd.

Eftersom livet är orättvist medför Matteuseffekten att uppmätt IQ korrelerar positivt med många andra önskvärda utfall, som inkomst, hälsa och livslängd. Svenska mönstringsdata är en guldgruva där forskarna bland annat har funnit att IQ har en stark korrelation till inläggning i psykiatrisk slutenvård, för alla diagnoskategorier. Ju högre IQ desto lägre risk att de unga männen senare livet kommer vårdas för psykos, depression, ångestsjukdom, missbruk eller personlighetsstörning.

Märkligt nog verkar Skolverket bekymra sig mer för de så kallat särbegåvade barnen än för de svagbegåvande, i vart fall om man ser till antalet texter på deras hemsida. Själva ordet särbegåvning kan dock ges flera tolkningar, dels som generell IQ över en viss gräns, dels som en mycket ojämn begåvning där en viss kognitiv förmåga sticker ut. Extrema fall ses ibland hos personer med uttalad autism, som gestaltat av Dustin Hoffman i filmen Rainman, det som förr på franska benämndes ”idiot savant”.

Även de smarta ungarna bör förstås få undervisning på sin nivå, och man borde väl kunna tillåta elitgrundskolor för matematik på samma sätt som vi redan har en balettskola där de klumpiga eleverna inte kommer in. Men det är i regel inte särskilt synd om begåvade skolbarn. Det kan säkert vara tråkigt att gå i skolan för den som är betydligt mer begåvad än sina lärare och klasskamrater, men dessa barn söker nog på egen hand intellektuella utmaningar, går till biblioteket och hittar mer avancerad litteratur, eller kollar på universitetsföreläsningar på YouTube.

En del psykologer verkar ibland tolka ett barns höga IQ som själva orsaken till deras beteendestörning. Men tvärtom är hög IQ alltid en skyddsfaktor, och vi testar ju inte barn som inte har stora problem att fungera i skolan. Om barnet har bra IQ bör orsaken till ett utagerande beteende sökas någon annanstans, i första hand autism och/eller adhd.

Eleverna på särskolan (IQ under 70) åtnjuter en särskild rättighetslagstiftning enligt LSS, men det är den betydligt större gruppen med svag teoretisk begåvning som får för lite uppmärksamhet, inte bara av Skolverket. Nära 15 procent av befolkningen har en IQ mellan 70 och 85, vilket medför stor risk för ofullständig skolgång, arbetslöshet, psykiatrisk och kroppslig sjuklighet och förkortade liv. Vi måste börja ta betydligt större hänsyn till denna stora och ofta bortglömda riskfaktor. En start vore att reformera betygssystemet och återinföra hjälpklasser i skolan. 

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.