Krönika
Förskola
10 november 2020 kl 05:20

Barns liv och känslor är inte tv-underhållning

Skribent

Paulina Neuding
journalist, jurist och publicist

Det här är en opinionstext

Dokusåpan Våra barns hemliga liv, som sänds i SVT tar realityformatet till förskolan. De medverkande barnen exponeras på ett sätt som vittnar om en vuxenvärld utan spärrar. Det ändras inte av att det uppenbarligen finns en ansats både hos SVT och hos medverkande psykologer att folkbilda kring barnpsykologi. 

En grupp barn i åldern fyra till sex år har placerats i en förskola där de är omgivna av kameror överallt. Det hela är riggat som en dokusåpa i dagismiljö – barnen bär mikrofoner på sig, och SVT lovar uttryckligen att tittarna får ”följa allt som barnen gör”. De observeras sedan i ett kontrollrum via skärm och hörlurar av barnpsykologerna Malin Bergström och Lars Klintwall.

SVT har länge ägnat sig åt svårbegripliga satsningar på dokusåpor, inte minst Gift vid första ögonkastet, som experimenterar med arrangerade äktenskap och efterföljande skilsmässor. (Läs till exempel Jörgen Huitfeldts kritik av serien i Kvartal.) Men tidigare produktioner framstår som under av gott omdöme i jämförelse med Våra barns hemliga liv, som sänds i SVT sedan slutet av oktober, och som alltså tar realityformatet till dagis.

I botten finns uppenbarligen en ansats om att folkbilda om barnpsykologi. Bergström och Klintwall är två av landets främsta barnpsykologer, författare till flera uppskattade böcker, och de är måna om att visa upp barns kompetens. Allt detta är förstås viktigt och vällovligt. Men greppet är gränslöst.

Mikrofonerna och kamerorna följer verkligen barnen in i minsta skrymsle. I första avsnittet faller en pojke i gråt inne i en koja. Hans gråt filmas i närbild och diskuteras av de två psykologerna i kontrollrummet. 

En flicka går iväg och gråter under en utflykt i skogen. Också hennes reaktion observeras via skärm och hörlurar av experterna, följt av en diskussion om hur de andra barnen svarar på hennes beteende. Se så fint ett annat barn går ner på huk när hon ska trösta! 

Att psykologer följer barn på det här sättet i deras förskolemiljö är i sig inget unikt och ett etablerat arbetssätt i barnpsykologisk forskning. Skillnaden är att det då rör sig om ett vetenskapligt sammanhang, och att det sker utan att blotta barns inre för en nyfiken allmänhet. 

Våra barns hemliga liv exponeras barn ständigt inför kamerorna, eftersom de inte kan förhålla sig till en abstrakt tv-publik utan bara till de människor de har omkring sig. De berättar vad de känner och tänker. De gråter och bråkar. De pratar om toalettbesök. 

Hur roligt blir det för barnen om ett par år att sådana klipp cirkulerar på nätet? 

Framför allt tycks det inte finnas någon förståelse för att sådant som barnen säger och gör är ämnat för den vuxne de har framför sig i rummet i en förtroendefull situation – inte anonyma tv-tittare. Barn är för all del kompetenta, men de har inte förmågan att göra en sådan åtskillnad. Det är vuxenvärlden, i det här fallet SVT, som ska sätta sådana gränser.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.

Publicerad: 10 november 2020 kl 05:20
Uppdaterad: 10 november 2020 kl 11:16

Skribent

Paulina Neuding
journalist, jurist och publicist