Krönika
Fosterbarn
13 februari 2020 kl 05:10

Barnets bästa är inte alltid dess bioföräldrar

Skribent

Marika Lindgren Åsbrink
utredare på LO samt analyschef på Tiden

Det här är en opinionstext

Återföreningsprincipen är stark i svensk lagstiftning. Intentionen är att barn som omhändertas ska återförenas med sina föräldrar trots att forskning pekar på att utvecklingen är mer positiv för adopterade barn.

Det är svårt att värja sig inför rapporteringen om den treåriga flickan i Norrköping som nyligen hittades död. Flickan omhändertogs på BB på grund av missbruk och psykisk ohälsa hos föräldrarna. De första 2,5 åren av sitt liv växte hon upp i ett familjehem. Förra året fick mamman åter vårdnaden om flickan. Båda flickans föräldrar är nu misstänkta för att ha vållat hennes död.

Det finns inga enkla historier om barn som behöver tas om hand och inga objektiva svar på vad som är bäst för ett barn. Vad som skett i Norrköping vet vi inte, men bortom skuldfrågan finns en annan oroande frågeställning: är det verkligen rimligt att ett barn på 2,5 år, som sedan födseln bott i ett familjehem, flyttas?

I Sverige finns en långvarig tradition av att låta barn som tas om hand av samhället placeras i kortvariga lösningar – familjehem – snarare än att adopteras. De nationella adoptionerna i Sverige är få och antalet adopterade från familjehem cirka 20–40 om året. År 2012 hade 2 469 barn varit placerade i familjehem i fem år eller mer. Av dem var 904 barn yngre än ett år när de placerades första gången.

Återföreningsprincipen är stark i svensk lagstiftning. Intentionen är att barn som omhändertas ska återförenas med sina föräldrar. Flickan i Norrköping är därför inte ensam om att ha placerats i familjehem direkt efter födseln för att sedan få flytta tillbaka till en biologisk förälder efter flera år.

Forskning pekar dock på att utvecklingen är mer positiv för adopterade barn än för familjehemsplacerade och för barn som återvänder till föräldrahemmet. Regelrätta jämförelser är visserligen komplicerade, men det är svårt att blunda för tendensen, liksom för att barn som adopteras tidigt (före sex månaders ålder) visar färre problem som tonåringar än barn som adopteras senare.

Enligt civilrättsprofessorn Anna Singer har begreppet ”barnets bästa” rättsligt kommit att tolkas allt mer som att ha biologiska föräldrar, medan större vikt tidigare lades vid exempelvis omsorgsförmåga. Det finns enligt Singer en stark föreställning om att ”den rättsliga regleringen utgör en tidlös spegling av ett redan existerande biologiskt förhållande”. Men under större delen av världshistorien har genetiskt släktskap inte gått att fastställa. Vetskapen om att DNA existerar har kanske förändrat vår syn på vad som är bra för ett barn.

När det gäller samhällsinsatser för barn och unga får 15–20-åringar flest insatser och familjehem är vanligast. Samtidigt visar otaliga uppföljningar att dessa typer av insatser är behäftade med en rad problem; alltifrån rekryteringssvårigheter och kvalitetsbrister i familjehem och på institutioner, till vårdsammanbrott, upprepade placeringar och sämre livsutfall för de unga som placeras. Det är uppenbart att de samhällsinsatser som görs för tonåringar alltför ofta inte är tillräckliga för att bryta ett destruktivt mönster.

Det är omöjligt att veta om en del av detta lidande skulle kunna undvikas genom att skapa permanenta lösningar för fler barn redan tidigt i livet. Men tanken pockar på.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.

Publicerad: 13 februari 2020 kl 05:10
Uppdaterad: 14 februari 2020 kl 07:48

Skribent

Marika Lindgren Åsbrink
utredare på LO samt analyschef på Tiden