Krönika
Omsorg
27 januari 2016 kl 06:00

Denna artikel publicerades för 4 år sedan

Barn som inte uppför sig som barn nytt för Sverige

Just nu upplever vi i Sverige något vi knappt visste fanns: barn som inte uppför sig som barn, även om de kan ha nästan ett decennium kvar till myndighetsålder. Då fungerar inte svenska lösningar.

Sjuårige Alfons Åberg går till skolan själv och kan inte nås på mobilen om han inte kommer hem direkt. För en slant och bakelse passar han småbarn på egen hand. Trots att Alfons i Gunilla Bergströms barnböcker uppfattas som en mesig kille klarar han betydligt mer än jämnåriga svenska barn förväntas göra i dag.

De första böckerna om Alfons kom på 1970-talet, boken där han barnvaktar kom 1992 - därefter tycks en infantiliseringsprocess ha pågått. I dag riskerar föräldrar en soc-anmälan om de låter barn under tolv år vara hemma ensamma och jag vet inga lågstadiebarn som tar sig till skolan på egen hand ens om de bor nära. 

Just nu upplever vi i Sverige något vi knappt visste fanns: barn som inte uppför sig som barn, även om de kan ha nästan ett decennium kvar till myndighetsålder. Barn som har yrkesarbetat, tagit hand om syskon och skött hela hushåll samtidigt som deras svenska jämnåriga inte ens har börjat traggla ABC.

Nu rapporteras om barn som rånar, våldtar och senast även mördar. Om marockanska gatpojkar som ideligen rymmer från hvb-hem och om flyktingtjejer under 18 år som sedan länge är gifta och har barn.

Svenska lösningar fungerar inte på dessa vuxna barn. Vi står handfallna. 

De som tänker själva och utgår från varje individs behov får löpa gatlopp. När det visade sig att tjänstemän i Malmö lät 59 flyktingtjejer över 15 år bo ihop med sina män blev det ramaskri. Svensk lag ska gälla alla. Det gör den: en svensk femtonårig tjej är sexuellt myndig och får sammanbo med en vuxen pojkvän. 

När jag var knappt 17 flyttade jag in hos min vuxne kille. Mina polska föräldrar var inte glada men skolkuratorn upplyste dem om att är man sexuellt myndig så får man i Sverige ingå vilka relationer man vill. Min lust och vilja skulle respekteras, jag förväntades vara kapabel att själv välja vem eller vilka jag ville sammanleva med.

I samma mån bör en utländsk tjejs vilja respekteras när hon har nått sexuell myndighet. Att separera henne från sin partner mot hennes uttryckliga vilja är fel. Svensk lag ska ju gälla alla. 

På den tiden, sent 1980-tal, hade jag och min kille till och med kunnat få gifta oss. Fram till juli 2012 fick även svenska ungdomar gå till kungs, alltså be om äktenskapsdispens. Att lagändringen är purfärsk låtsas man inte gärna om i dagens debatt. 

Att utgå ifrån att invandrade ungdomar inte har samma kapacitet att fatta beslut över sina liv är, om inte rasism, så åtminstone en grav form av etnocentrism.

Betänk att många har agerat som vuxna i flera år, överlevt fattigdom och misär, sett till sina småsyskon och interagerat med vuxna på mer eller mindre lika villkor - samtidigt som svenska barn knappt har kunnat breda en macka eller vågat sova över hos kompisar. 

Steget från barn till vuxen är irreversibelt. När du har inträtt vuxenlivet fungerar det inte längre att bli behandlad som ett barn. Vi har just nu inga utarbetade metoder att få bukt med de problem som då uppstår. Att som i Malmö utgå ifrån varje individs speciella behov är det enda rätta. 

Att utgå ifrån att invandrade ungdomar inte har samma kapacitet att fatta beslut över sina liv är, om inte rasism, så åtminstone en grav form av etnocentrism.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.