Ni får inte byta om i korridoren. Det har kommit klagomål på läkare som står i behå, informeras vi på morgonmötet. Vårt nybyggda sjukhus saknar 3 000 omklädningsskåp. Någon har räknat lite fel. I det gamla sjukhuset har vi därför anvisats ett omklädningsrum som inte renoverats sedan du-reformen och jag är inte särskilt pjåskig men råttfällorna på golvet skapar kymig stämning. Dessutom tar det tjugo minuter att gå från omklädningsrummet till avdelningen i det nya sjukhuset.
Kontinuitet i vården är toppen, anser alla. Och det finns gediget stöd i forskningen för gemensamma journalsystem, gemensamma riktlinjer; och så en tredje faktor; “personlig relationell kontinuitet”, det vill säga att patienten får träffa samma sjuksköterska och läkare vid varje vårdtillfälle. Inte en kotte är egentligen mot kontinuitet. Så vad felas?
Det mest grundläggande är att personalen jobbar kvar. Eftersom slaveri är förbjudet måste personalen alltså lockas att jobba kvar. Måste ha det bra, helt enkelt. Måste ha omklädningsrum, om vi ska börja lågt på behovstrappan. Min specialitet innebär att jag med jämna mellanrum får fostervatten, blod, kiss eller bajs på mig. Då tar jag gärna en dusch, för min egen skull, men framför allt med tanke på vårdhygienen. Ni vet, vårdrelaterade infektioner, multiresistenta bakterier…
Läs också
Förut hade jag handduk, rena underkläder och strumpor och ett extra par skor i skåpet i omklädningsrummet. Nu har jag inget skåp för de där råttfällorna tar emot. Någon påstår att fällorna är borta nu. Fint, är råttorna också borta? Men ingen säger upp sig för att det saknas skåp. Nej, det är bara ett exempel av många på hur personal inte värdesätts i vården
De konsulter som “ritat” hur vi ska jobba har skissat en fabrik, där var och en av oss är maskiner längs det löpande band som patienten “flödar” fram på genom sjukhuset. En maskin är alltid utbytbar mot en annan. En maskin har inget behov av matrast, relationer med arbetskamrater, en dator att sköta den ständigt ökande administrativa bördan vid: överhuvudtaget har maskinen inga känslor och maskinen behöver absolut inte byta blodiga strumpor.
En maskin är utbytbar, om ingen ny maskin av samma modell går att finna kan man hitta en hos bemanningsbolagen. Jag får sms från en sådant som rekryterar läkare till “en intensivakut i Stockholm”. Det behövs tydligen många, skriver de. Det finns bara en intensivakut i Stockholm.
Även om landstingspolitiker och sjukhusledning föraktar personal tycks inte patienterna göra det. De vill ha kontinuitet. Och det är visat flera gånger om att kontinuitet minskar både vårdkostnader och dödligheten. Hög personalomsättning är alltså en livsfara. Det kan vara ett större problem än läkare som byter om i korridoren. Maskiner bär inte behå.
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.