Diskriminering

Autopiloten dikterar kritiken mot Vänsterpartiet

Vänsterpartiet är pigga på jämlikhetsstatistik eftersom de tror att denna statistik kommer att visa att Vänsterpartiet – och dess politik – behövs. Det framstår som en naiv syn på statistik i nådens år 2018. 

Krönika

Vänsterpartiet hade nyligen sin kongress, och de flesta har vid det här laget sett hur en fråga därifrån kommit att dominera diskussionen helt. Mot partistyrelsens vilja röstade kongressen igenom ett beslut om att verka för införandet av statistik kring etnicitet och religion, där tanken var att detta skulle vara en enorm hjälp i den konstanta kampen mot strukturell rasism, islamofobi, och det svenska samhällets andra gissel.

Kritiken har knappast låtit vänta på sig. Samtidigt är det svårt att skaka av känslan av att det är autopiloten som dikterar mycket av denna kritik, att många helt enkelt tar chansen att trycka till Vänsterpartiet.

Två invändningar bör avfärdas direkt. Den första invändningen, att detta skulle vara fel på grund av att det är ”olagligt”, borde faktiskt falla på sin egen orimlighet. I Sverige väljer vi representanter, vi utser inte ståthållare eller teknokrater.  Det är inte otillåtet för politiker att komma med förslag som kan kräva lagändringar för att förverkligas – är inte detta en stor del av en lagstiftarens jobb?

Den andra invändningen som bör avfärdas är att detta är gryende fascism, ”rasregister”, eller dylika tokiga överdrifter. Den här sortens data samlas redan in i många Europeiska stater, och i USA också för den delen. Är dessa länder verkligen tokiga fascistdiktaturer? Knappast.

Med detta sagt så ligger det något ganska uppseendeväckande i Vänsterpartiets förslag, något som ger oss chansen att tala om en samtidsföreteelse som är större än detta lilla parti. Sverige idag har en utpräglad hatkärlek till det här med statistik. Vi är bra på att samla in statistik när vi vill, men det är mycket sällan som någon numera vill göra det på något som helst kontroversiellt område. Vänsterpartiets ”jämlikhetsdata” följer denna mall: den är okej, tänker man, för att den absolut, definitivt, kommer användas enbart i goda syften. Alltså: den dagen vi får hårda siffror på att invandrargrupp X i Sverige verkligen har enorma problem med arbetslöshet eller bidragsberoende jämfört med andra grupper, då kommer svenskarna att kavla upp armarna, bedriva vithetskritik och låta projektpengarna flöda i en strid ström till diverse antirasistiska projekt.

Detta framstår som en mer än lovligt naiv syn på hur den datan skulle mottas i nådens år 2018. Men Vänsterpartiet gillar just denna statistik, för att man tror sig veta precis vad den kommer avslöja – nämligen att Vänsterpartiet behövs. Annan sorts statistik – som kan avslöja andra saker – är man verkligen inte för idag.

Vänsterpartiet är knappast ensamt om denna hållning. Ta bara det senaste bråket kring huruvida gruppvåldtäkter är något (delvis) kulturellt betingat eller inte. Man kunde kanske tänka sig att frågan skulle kunna begravas en gång för alla om vi slutade dela med oss av anekdoter och istället gjorde någon sorts vetenskaplig undersökning, men den undersökningen kommer troligen aldrig att komma. Varför? Jo, för att vi är riktigt, riktigt rädda för vad denna undersökning skulle kunna säga.

Svenska politiker är numera högst tveksamma inför Sveriges världsberömda expertis på att samla in statistik. På allt fler områden plågas vi av tvivel inför om vanliga svenskar kan ”hantera” denna. Bättre då att hylla okunskapen och låta sovande hundar ligga. Därmed bygger vi ett samhälle präglat av ryktesspridning och fake news.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.