Krönika
Demokrati
23 mars 2016 kl 15:57

Denna artikel publicerades för 4 år sedan

Attentaten en del i ett krig mellan två kynnen

Rätt ofta får vi höra att det behövs mer passion i politiken. Men författningen ska bromsa passioner, inte eskalera dem. Så därför, när vi efterlyser mer passion i politiken kanske vi bör reflektera över det som hänt i Bryssel.

Rätt ofta får vi höra att det behövs mer passion i politiken. Den trista lunken i riksdagen, de malande proffspolitikernas intetsägande prosa, triangulerande partier och medieanpassade utspel – allt detta har kylt ner den politiska viljan att göra skillnad.

Redan Sven Hedin, ett exempel på någon som var politiskt passionerad, irriterade sig på ”alla dessa utskott och utredningar som inte har någon kropp man kan sparka eller någon själ som fan kan ta”.

En bok om Miljöpartiet av journalisten Maggie Strömberg, ”Vi blev som de andra. Miljöpartiets väg till makten!” (Atlas) påminner oss hur detta gäng av entusiastiska världsförbättrare gradvis anpassar sig till den gråmelerade partistiska tråkigheten. Den som vill ha makt får dansa mindre samba.

Och frågan är, vill vi verkligen ha passioner i politiken? Har inte Miljöpartiet gjort rätt, som föredrar maktutövning före att sitta på läktaren och skrika elakheter om de maktkåta?

Vi gillar exempelvis inte att politiksnacket på nätet blommar ut i näthat och konkret formulerade hotelser.

Och när någon säger sig ”stå på barrikaderna” avser de inte ordagrant att vilja ha ett inbördeskrig, utan det inskränker sig oftast till att skriva en insändare i lokaltidningen - eller hålla ett eldande tal inför fullmäktige.

Samtidigt återkommer hela tiden längtan efter någon som kan elektrifiera politiken. Inte någon så vilsen som Juholt, men nästan. Inte någon farlig som Trump, men nästan.

Partisystemet har konstruerats för att fånga upp passionerade människor - och lära dem hantera sin vrede på ett konstruktivt sätt. Det kan liknas vid hur knattefotbollen långsamt omvandlar bollsparkandets glädje till det beräknande bollspelet. Tävlingsinstinkten ska disciplineras att bli det gröna fältets schack.

Partier är till för att göra passionerna anpassade till mötesordningen.

Och det demokratiska regelverket har utformats för att motverka att folkets passionerade lustar får omedelbart genomslag – genom att det exempelvis bara får utövas vart fjärde år. Eller den kommunala självstyrelsen etablerats för att bromsa politiska hugskott.

Författningen ska bromsa passioner, inte eskalera dem.

Så därför, när vi efterlyser mer passion i politiken kanske vi bör reflektera över det som hänt i Bryssel.

Attentaten är en del i ett krig mellan två kynnen.

Dels terroristerna, som är passionerade och vill ha samhällsförändring – och som är beredda att offra sina liv för sin stora sak, som andra inte utan anledning uppfattar som ren dårskap.

Dels de saktmodiga vardagsmänniskornas som helst vill odla sin trädgård i fred och som möjligtvis kan vissa en smula passion när det gäller att behålla den rådande ordningen.

Bekvämligheten hos de senare kan visa sig vara svagare än den glödande kraften hos de förra. Många väljer hellre en lugn tillvaro på knä än riskerar att dö, stående upp.

Hur det är med den saken får vi se när frågan kommer om Sverige vill vara med och även med militära medel delta i kriget mot passionerna.

Dels terroristerna, som är passionerade och vill ha samhällsförändring – och som är beredda att offra sina liv för sin stora sak, som andra inte utan anledning uppfattar som ren dårskap.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.