Nya Karolinska

Att sila munskydd och svälja miljondörrar

Jona Elings Knutsson läser om dyra dörrar på Nya Karolinska och funderar över hur hennes vräkiga vana att använda de dyrare munskydden i operationssalen påverkar vården. 

I förra veckan listade 41 läkare de tjugo sämsta styråtgärderna inom vården. I tidningen Sjukhusläkaren menade läkarna att det är styråtgärderna som skapat dagens vårdkris. Nya Karolinska Sjukhuset, NKS, hamnar på andra plats på listan.

När jag läser uppradningen av styråtgärder slås jag framför allt av den eviga ivern att kontrollera och styra vården, gärna nyckfullt och på detaljnivå eller på motstridiga sätt. Ivern är förståelig, vården omsätter stora summor skattemedel som vi måste hushålla med på bästa sätt.

Samtidigt erfar många av oss som arbetar i vården att vi knappt hinner sätta igång med det ena arbetssättet förrän det förkastas och ersätts av nya påbjudna metoder. Men bara för att styrningen varit dålig är styrning inte fel i sig.

Utöver de övergripande styråtgärderna kontrolleras varje vårdanställd på detaljnivå. Naturligtvis har vi stämpelklocka. På en arbetsplats jag jobbade på fick jag i slutet av varje månad en utskriven lista på vilka blodprover just jag beställt: det var många sidor tabeller med kostnaden för varje blodprov utskrivet. Två kronor, sju kronor. Syftet var att vi läkare skulle reflektera över om alla prover på listorna varit nödvändiga. Och med facit i hand är naturligtvis många blodprover onödiga. På förhand vet man däremot inte detta. Därav blodprovet. 

På operationsavdelningen på min nuvarande arbetsplats hade någon en morgon skrivit ut kostnaden för munskydd under de olika askar som skydden ligger i. Mitt favoritmunskydd kostade nästan tre kronor. Det billigaste hade ett pris på endast en krona och 21 öre. Borde jag alltså känna mig dålig för att jag använder det munskydd som inte ger mig imma på glasögonen? Varför köper vi in dyra munskydd om de är för dyra?

I denna situation, där vi vänder på varje öre, blir min förvåning stor när Stockholms finanslandstingsråd Irene Svenonius (M) samma vecka intervjuas i Svenska Dagbladet. Nyheten är att ett dörrbyte på NKS kostar cirka 1,5 miljoner kronor (eller 1,2 miljoner munskydd). Stockholm har tecknat ett avtal med projektbolaget Swedish Hospital Partners, HPS, som kostar 61,4 miljarder fram till år 2040. 

“Vi arbetar för skattebetalarna och patienterna och jag förväntar mig att ett så stort bolag har samma målbild och bidrar i det arbetet och tar ansvar för en rimlig prissättning. De måste vårda sina relationer med oss som kund eftersom det handlar om skattepengar.” 

Så säger Svenonius till SvD. Inga styråtgärder här alltså, man hoppas på att det multinationella vinstdrivande företaget ska ta ansvar och vårda sina relationer.

“Vi har varit snälla och har velat gå in med samma avsikter och har trott gott om en partner”, fortsätter Svenonius.

Tro gott om en partner. Det låter som ljuv musik i mina öron. Om samma förhållningssätt applicerades på den partner som brukar kallas "personalen" skulle det kanske rentav finnas personal kvar i vården.

För just det kan politikerna ännu inte styra: ett annat yrkesliv ligger som så många upptäckt bara en uppsägningsblankett bort. 

 

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.