Surrogatmödraskap

Att prioritera kvinnans "rätt" kan bli djupt orätt

Barnet kan inte skilja mellan en genetisk och en bärande förälder. Varför man skulle sätta i system att utsätta barn för en tidig separation från den bärande mamman, är inte en fråga som kan besvaras med argument om ”kvinnans rätt till sin kropp”. 

”Surrogatmödraskap” eller ”värdmödraskap” bör tillåtas om det sker altrustiskt – det vill säga utan att kvinnan som bär barnet får någon ekonomisk ersättning av de beställande föräldrarna. Det anser nu Liberalerna, Moderaterna och Centerpartiet i riksdagen, och det beskrivs i debatten som en liberal reform. 

Några framträdande liberala profiler vill gå längre – Fredrick Federley och Hanna Wagenius (C) beskriver surrogatmödraskap som ett jobb och vill tillåta att det utförs mot betalning.

”Det handlar om kvinnans rätt till sin egen kropp”, är den slogan som brukar upprepas när det gäller aborter, trots att frågan uppenbarligen gäller när vi kan börja tala om två individer och två människoliv. Likadant heter det nu i debatten om surrogatmödraskap. Förespråkarna talar om kvinnans rätt till sin egen kropp, och rätt att upprätta vilka avtal hon vill, när det i själva verket rör sig om åtminstone tre individers rätt och intressen. 

Bara från de beställande föräldrarnas perspektiv kan frågan anses vara okomplicerad, och de beställande föräldrarna brukar också vara den resursstarka parten i en surrogatkonstellation – ekonomiskt, socialt och psykologiskt. 

Vad gäller barnet vet vi vid det här laget att anknytningen till modern börjar redan i moderlivet. Barnet känner igen sin mammas röst och doft, det är hennes famn det nyfödda barnet söker sig till och och det är hennes blick barnet söker för tröst och trygghet. Barnet kan inte skilja mellan en genetisk och en bärande förälder. Varför man skulle sätta i system att utsätta barn för en tidig separation från den bärande mamman, är inte en fråga som kan besvaras med argument om ”kvinnans rätt till sin kropp” eller ”kvinnans rätt att upprätta vilka kontrakt hon vill”. 

Den tredje parten är surrogatmodern, kvinnan som bär barnet, vars kropp inte heller gör skillnad mellan ett genetiskt och ett biologiskt barn. Som vilken annan mamma som helst kan hon påverkas av biokemiska förändringar i kroppen, och drabbas av kärlek till sitt barn.

Hon kan för all del ha skrivit på ett kontrakt om att fostret ska aborteras om det visar sig ha Downs syndrom eller något annat funktionshinder, men sedan inte klara av att göra sig av med barnet. Likadant kan hon efter förlossning, med ett ammande barn i famnen, inte vilja lämna ifrån sig det. Internationellt finns vid det här laget flera fall som bekräftar det, och som borde avskräcka.

I en rättsstat backas avtal mellan privata parter upp av staten. Den som bryter mot avtalet kan ytterst få rätt mot motparten i domstol. Skulle surrogatmödraskap tillåtas - altrustiskt eller ej - skulle det ytterst vara statens uppgift att garantera att avtal mellan parterna efterlevs, även om det innebär att barnet ska separeras från surrogatmodern mot hennes vilja. Det vore djupt orätt. 

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.