Krönika
Äldreomsorg
28 september 2020 kl 05:20

Att låsa in eller inte låsa in dementa

Skribent

Nils Karlsson
föreläsare och filosof, inte längre miljöpartist

Det här är en opinionstext

Den svenska demensvården står mitt under löpande pandemi inför ett olösligt dilemma. De anställda måste följa lagen som slår fast att ingen får låsas in samtidigt är det omoraliskt att låta de personer man vårdar drabbas av en smitta som med stor sannolikhet kommer göra många av dem svårt sjuka. Som riskerar att döda dem.

Ekot avslöjade den 25:e september att demenssjuka låsts in på sina rum på ett antal demensboenden i Sverige. Syftet har varit att skydda äldre och personal från att smittas av coronavirus. Och med tanke på hur covid-19 drabbat äldreomsorgen så är viljan å ena sidan att skydda sig är fullt förståelig. 

Å andra sidan så är frihetsberövande väldigt förbjudet i Sverige. Det är inte bara lag – det är grundlag. Andra kapitlet, åttonde paragrafen i regeringsformen. Samma paragraf, för övrigt, som styrt mycket av den svenska coronastrategin. ”Var och en är gentemot det allmänna skyddad mot frihetsberövanden. Den som är svensk medborgare är även i övrigt tillförsäkrad frihet att förflytta sig inom riket och att lämna det” står det och det kan knappast missförstås. Det finns undantag – som fängelsestraff eller psykiatrisk tvångsvård – men de är inte många. 

Till dessa undantag hör inte frihetsberövande på grund av demens. Tvärtom är lagen och Socialstyrelsen väldigt tydliga med att inga dörrar får låsas. Man får inte, som i Ekots avslöjande, ställa soffor framför dörrar. Inte ens om det är för att skydda den demente eller andra på boendet. Även om den demente inte förstår, eller kommer ihåg, rekommendationer om social distansering. Inte minst för att en demenssjuk person som inte förstår rekommendationer om social distansering inte kan antas förstå varför dörren är låst. Varför någon har ställt möbler framför dörren. Obegriplig inlåsning måste framkalla mycket ångest bland de dementa. 

Den svenska demensvården står mitt under löpande pandemi inför ett olösligt dilemma. Den måste följa lagen, det är helt orimligt att vårdgivare får improvisera fram lagbrott, samtidigt är det omoraliskt att låta de personer man vårdar drabbas av en smitta som med stor sannolikhet kommer göra många av dem svårt sjuka. Som riskerar att döda dem. 

Värden står emot varandra. Plikten att respektera andras rätt till självbestämmande mot nyttan av hindra dementa från att röra sig fritt. Ett moraliskt dilemma, som tycks ha två svar. Är det rätt att låsa in svårt dementa? Ja, det är det. Och nej, det är det inte. Samtidigt. Även om vi problematiserar nyttan och hävdar att det inte bara är hur länge man lever som är avgörande. Det är också en fråga om hur man lever.

Dementa är lika kapabla som andra att uppleva lycka och välbehag. Om en betydande del av deras vakna tid, vi vet ännu inte hur länge vi kommer dras med den här pandemin, är fylld med förvirrande inspärrningar, ångest och obehag så talar det för att det även är moraliskt är fel att låsa in. Även om döden också är  ett tungt vägande argument. 

De som är satta att hantera detta omöjliga moraliska problem, alltså personalen på boendena, går till jobbet och vet att hur de än gör så gör de fel. Så kan vi inte fortsätta. Ingen mår bra av att ständigt tvingas misslyckas med att agera korrekt. 

Lagen kommer inte ändras. Demens kommer inte heller falla under lagen om psykiatrisk tvångsvård. Lösningen är bemanning. Och mer bemanning. Personal med erfarenhet som vet hur man distraherar och avleder. Det kommer kosta. Det kostar att rädda liv. Det får det göra. 

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.

Publicerad: 28 september 2020 kl 05:20
Uppdaterad: 28 september 2020 kl 09:03

Skribent

Nils Karlsson
föreläsare och filosof, inte längre miljöpartist