Ekonomi

Att diskutera volymer är inte neofascism

Utan invandring kommer Sveriges befolkning att krympa och välfärden haverera. Men, som Assar Lindbeck och andra nationalekonomer påpekar, så är det en enorm skillnad mellan invandring till arbete respektive invandring till generösa välfärdssystem. Eftersom skatt på arbete och konsumtion finansierar välfärden finns det en ekvation att diskutera. Och begreppet ”volym” kan inte ens den mest behjärtansvärda idealist och anhängare av en fri värld utan gränser undkomma.
Krönika

Hur ska vi diskutera flyktinginvandringens konsekvenser, växande områden av utanförskap, alienation och främlingshat, kulturkrockar, religiösa konflikter och medeltida värderingar, fundamentalistiska och totalitära ideologier? 

Ja, utan att antingen bli utslätade intill menlöshet eller utpekade som smygfascister. Utan tvekan finns det ett antal allvarliga och strukturella samhällsproblem, som knappast kan lösas utan omfattande reformeringar av Sveriges migrations-, integrations-, arbetsmarknads- och bostadspolitik. 

För 25 år sedan formulerade amerikanske juristen Mike Godwin något som kallas för Godwins lag, vilken lyder: ”Ju längre en diskussion pågår på internet, desto större blir sannolikheten att jämförelser börjar göras med Hitler och nazismen.” För förment goda människor är det bekvämt att vifta med nazist- och fascistklichéer när deras ståndpunkter krackelerar.  

Resultatet av Godwins lag är en hämmad diskussion om volymer, kapacitet, kostnader, effektivitet och om de konkreta integrationsproblem som våra kommuner varje dag brottas med. Att diskutera annat än symboliska insatser mot utanförskap, bidragsberoende, arbetslöshet, bostadsbrist, skolproblem och sociala spänningar har varit, och är fortfarande, närmast tabu i politiken. 

Delvis beror detta tabu på Sverigedemokraternas solkiga historia och företrädarnas ofta illa dolda utlänningsförakt och islamofobi. Därför vår beröringsskräck för SD och för saken i sig. Det är också svårt att värja sig för den som drabbas av brunstämpling, så människor undviker att tala om dessa svåra ämnen. Men ska SD verkligen få äga denna för välfärden så centrala framtidsfråga? Och ska partiets synpunkter, även de som har fog för sig, alltid bekämpas? 

Utan invandring kommer Sveriges befolkning att krympa och välfärden haverera. Men, som Assar Lindbeck och andra nationalekonomer påpekar, så är det en enorm skillnad mellan invandring till arbete respektive invandring till generösa välfärdssystem. Eftersom skatt på arbete och konsumtion finansierar välfärden finns det en ekvation att diskutera. Och begreppet ”volym” kan inte ens den mest behjärtansvärda idealist och anhängare av en fri värld utan gränser undkomma.

Detta är den basala matematiken: 

(volym arbete och konsumtion X skatter) - (volym välfärd X kostnader) = resultat (vinst/förlust)

Inget annat EU-land tar emot lika stora volymer asylsökande per capita. Sverige står i klass för sig. Allt tal om minskade volymer har dock drabbats av Godwins lag, vilket fått många att känna oro för samhällsutveckling och debattklimat. 

I Dagens Samhälles Poll of Polls, baserad på opinionsmätningar i december, får SD omkring 15 procent. Döljer sig nästan en miljon neofascister bakom denna siffra? Nej, i huvudsak är det människor som är frågande och bekymrade över att vi misslyckats med integrationen och istället ser alienation och sociala motsättningar växa. Och som svar på deras oro och funderingar slöt alltså regeringen och allianspartierna en överenskommelse om att utestänga SD och dess missnöjda väljarbas från allt avgörande inflytande i riksdagen till 2022.  

Kanske funkar greppet, kanske inte. I sociala medier och på debattsidor har borgerliga, och en del socialdemokratiska, namn fört fram tung kritik mot uppgörelsen och dess demokratiska implikationer. Dit hör bland andra kunniga åsiktskribenter som Thomas Gür, Johan Westerholm, Dick Erixon, Cecilia Stegö Chiló, Hans Bergström och PM Nilsson på Dagens Industri.  

Flyktingar från Syrien protesterade när de bussades till ett asylboende i Grytan i Jämtland. Foto: Tommy Andersson, TT.

Jag har på Facebook heller aldrig sett en sådan förändring i tonläge bland normalt balanserade människor, som när de 30 syrierna protesterade mot att placeras ut i ett vintrigt Jämtland och kallade landets kanske enda lediga asylboende för ett ”helvete”. 

Där brast fördämningar från norr till söder. Något gick sönder natten mellan 2014 och 2015. Bara Lena Mellin på Aftonbladet såg faran i de folkliga spontanreaktionerna på bussprotesten och vädjade till de upprörda syrierna om besinning. För sin omtanke om allas välfärd fick Lena Mellin pisk, förstås. 

Min bild är att medborgarna förväntar sig att politiken är balanserad, utvecklar samhället istället för att långtidskonservera sociala problem. Friktioner märks i dag tydligast i kommuner och stadsdelar där andelen utrikes födda ökat kraftigt på kort tid. På många håll i landet kan man se hur stödet för SD växer i takt med flyktingmottagandet. 2018 eller 2022 kan SD vara lika stora som Moderaterna eller Socialdemokraterna. 

Eftersom regeringen och alliansen ännu inte vågat röra vid de hetaste potatisarna får kommunpolitikerna tala högre och vara tydligare. För de själva fixar inte att vare sig nu eller framöver erbjuda jobb, bostad och välfärd till uppemot 100 000 nya asyl- och anhöriginvandrare. Per år. Bara 2014-2018, fem korta år, blir det uppemot 500 000 personer eller motsvarande 15 stycken normalkommuner. Det kan blir mer eller mindre, men ekvationen kan inte gå jämt ut på mycket, mycket länge. 

Regeringen och alliansen spelar just nu högt med demokratin, välfärden och framför allt medborgarnas tillit till samhällets institutioner. Det som brukar kallas trygghet. En känsla av otrygghet har etablerats, särskilt av SD och de tre rödgröna partierna som länge nidmålat välfärden som mer eller mindre i fritt fall. Vilket inte alls är sant.

Fast utan verkligt progressiva reformer som syftar till att öka landets förmåga att erbjuda invandrare riktiga jobb hjälper inga decemberöverenskommelser mot SD:s tillväxt i opinionen. Allt som minskar incitamenten att anställa och arbeta slår fel. Och det är nog jobbskapande politik som det toleranta svenska folket vill se mer av, samt slippa bli missnöjesväljare. Om den leveransen uteblir väljer folket nya politiker men just SD är inte de mest lämpade för uppgiften. Snarare tvärtom.

Eftersom regeringen och alliansen ännu inte vågat röra vid de hetaste potatisarna får kommunpolitiker tala högre och vara tydligare. För de själva fixar inte att vare sig nu eller framöver erbjuda jobb, bostad och välfärd till uppemot 100 000 nya asyl- och anhöriginvandrare.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.