Att bara ”prata” hjälper inte mot psykisk ohälsa

”Jag tänkte att det kunde vara bra att prata med någon.” Ofta hör jag denna mening sägas av personer som söker sig till mig i min roll som psykolog. Med orden kommer en förväntan att de jobbiga känslorna ska försvinna när man får tala ut. Det är en sympatisk tanke. Det finns en bild i samhället av att psykisk ohälsa kan botas av vården på det sättet. Genom att tala med en psykolog och stanna hemma när man känner sig nere så är föreställningen att man ska börja må bättre igen. Problemet är bara att denna bild på många sätt är falsk

För det första. Psykisk ohälsa kan inte botas av vården eller någon annan. Till skillnad från ett tandläkarbesök, där behandlaren är aktiv och patienten passiv, så kan psykisk ohälsa i grunden bara åtgärdas av patienten själv. Detta genom att antingen förändra omständigheterna som skapar den psykiska ohälsan eller inställningen till den. Det som jag som psykolog kan bidra med är att ge patienten stöd och förståelse  för att genomföra de förändringar som den är motiverad att göra – men jag kan inte göra förändringarna åt patienten.

För det andra. Förändringarna kommer inte att ske genom att patienten bara träffar en psykolog en gång i veckan och ”pratar ut”. Visst, att samtala är viktigt för att förstå sitt tillstånd, och det kan kännas skönt att berätta om svårigheter för någon som lyssnar. Men som behandling för depression, ångest och stress är inte ensidig pratterapi särskilt effektivt. Åtminstone inte om målet är att bli av med besvären och kunna återvända till vardagen. Det som är effektivt är att träna på att bemästra det som är jobbigt. Då behöver man göra saker, inte bara prata.

För det tredje. Ska man göra saker fungerar det inte att bara sitta hemma. Det kan kännas tufft att be en nedstämd person återvända till sin arbetsplats eller utföra aktiviteter, men alternativet att stanna hemma leder sällan till tillfrisknande. Tvärtom, att undvika problemen när man mår dåligt kan leda till att de förvärras. Att stanna hemma förändrar ju inte de grundförutsättningar som har orsakat situationen, och så länge man inte möter sina problem kan man inte heller göra någonting åt dem.

I den mån psykisk ohälsa går att avhjälpa med psykologisk behandling handlar insatserna nästan uteslutande om att stötta patienten att själv ta itu med de omständigheter som orsakar besvären. I dag får jag och mina kollegor lägga stora delar av den inledande patientkontakten till att korrigera förväntningarna om vad som kan göras i behandlingen. Det är inte ovanligt att patienter slutar för att de blir besvikna över att behandlingen inte blev vad de tänkt sig. De hade föreställt sig att få ses en gång i veckan och prata – i stället fick de i uppgift att göra en massa saker.

Jag tror därför att det vore bra om vi kunde nyansera den allmänna bilden av vad psykisk ohälsa är och hur den kan behandlas. För ju fler människor som inser att de själva behöver bli aktiva för att må bättre, desto mer effektivt kan vi psykologer hjälpa dem.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.