Inte konstigt att arbetarväljaren reste sig och gick

”Om arbetarrörelsen [...] stärker sitt organisationsarbete gentemot [medelklassen i Stockholm] och gentemot de många, men ofta svagt organiserade, arbetarväljarna i storstäderna, då finns det goda chanser att vinna val i framtiden. De senare grupperna är dock inte tillräckliga för att vinna valen. Partiet måste slåss om rösterna i det växande mellanskiktet för att överleva”.

Sedan 2006 har jag varit inblandad i ett antal socialdemokratiska valanalyser, lokalt såväl som nationellt. Så även i år. Man kan tro att jag vet allt om hur man förlorar val. Eller iallafall inte gör bra ifrån sig. Men läser man gamla valanalyser smyger sig misstanken på: tänk om vi lär oss för mycket av våra misstag?

2018 års valanalys visar att S tappade stort bland arbetarväljare, på landsbygden och i valdistrikt där man brukar vara starka. Små framgångar nåddes på platser där resultatet brukar vara svagare, som Södermalm i Stockholm.

Efter valet 2006 - ur vars valanalys krönikans inledande citat är hämtat – var slutsatsen bokstavligen den motsatta. Bland LO-medlemmar höll man ställningarna, men tappade i TCO och Saco. Man förlorade stort i storstäderna, men betydligt mindre i de norra skogslän där röstandelarna var högst.

Det här skapade ett långvarigt trauma som syns i både 2006 och 2010 års valanalyser. Detsamma gäller såret efter alliansens effektiva konfliktlinje där jobb ställdes mot bidrag. Jakten på storstadsväljaren, på den politiska mitten och på en trovärdig politik för jobb och ekonomi har präglat ett socialdemokratiskt decennium sedan dess.

Tills det plötsligt slutade vara relevant.

I sitt avskedstal hösten 2010 frågade sig Mona Sahlin retoriskt om Socialdemokraterna ens förstår hur människor har det. Samma fråga skulle kunna ställas i dag, men knappast följas av Sahlins exempel: ”att ha ett sådant där roligt, kreativt och utmanande jobb med fria arbetstider, och just därför aldrig våga säga nej till jobb på kvällar och helger? Att arbeta hårt för att få allt att gå runt och se räntorna stiga, när man tecknat mångmiljonlån för att barnen skulle få växa upp i ett eget hus?”

Det säger allt som tidsmarkör, precis som att Stefan Löfvens korvkiosk säger allt om valet 2018.

Att det plötsligt ses som en överlevnadsfråga att vinna även väljare utanför storstädernas medelklass är ju inte bara en slump. Åtminstone till del är det en situation vi socialdemokrater själva försatt oss i. Läs den kursiverade meningen i citatet i krönikans början. Arbetarväljarna är inte tillräckliga för att vinna valen. Det är förstås sant, men det intressanta är ju att dessa väljare tas för givna.

Inte konstigt att de reste sig och gick och tog med sig konceptet den politiska mitten.

Det är förstås meningslöst att peka finger. En mer framåtsyftande slutsats är att inte stirra sig alltför blind på lärdomar från valanalyser. Risken finns att man i alltför hög utsträckning försöker vinna förra valet igen. Ivern att vinna de man tappat senast riskerar att stöta bort andra.

En mer framkomlig väg vore kanske att låta strategin följa ur samhällsanalysen, snarare än tvärtom.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.