Populism

Åtstramad välfärd göder politisk populism

Vi står alltså inför en smygande åtstramning av välfärden. Tillsammans med de andra ekonomiska förändringar vi gått igenom skapar det en farlig politisk cocktail, som alla anständiga partier borde ha ett gemensamt intresse att motverka.

De etablerade partierna gör något fel. Ta Tyskland: socialdemokraterna SPD imploderar. Så sent som 1998 hade de 40 procent av rösterna, numera ligger de på 11–12 procent i opinionsmätningarna. Men det här är inte den vanliga visan om den krisande socialdemokratin. Även det andra tyska statsbärande partiet, CDU, ligger rekordlågt. För första gången någonsin är i stället De gröna största parti i flera mätningar.

I Storbritannien är Brexitpartiet just nu störst i opinionen. Förra seklets maktbärare Tories och Labour slåss om andraplatsen med Liberaldemokraterna; de tre är jämnstora på cirka 20 procent.

Utvecklingen är inte lika dramatisk överallt, men det finns ett tydligt mönster i Europa: nya politiska aktörer växer, partierna blir fler, de tidigare stora tappar.

Det är som om väljarna försöker säga oss något.

Till synes orelaterat skickade forskningsinstitutet IFAU nyss ett pressmeddelande: Höjningen av a-kasseavgifterna 2007 ledde till lägre löner. Folk lämnade a-kassan, vilket minskade arbetstagarnas förhandlingsstyrka.

Allt gick enligt den borgerliga regeringens plan.

Det här blev inga rubriker och väckte inget ramaskri, trots att det inom politiken brukar anses impopulärt att ta pengar från folk. Men frånvaron av direkta reaktioner betyder inte att människor är indifferenta. Reaktionerna tar sig bara oväntade utlopp.

Ny forskning visar att högerpopulistiska UKIP:s framväxt delvis orsakats av den brittiska åtstramningspolitiken sedan 2010. Inte nog med det: ”resultaten tyder på att folkomröstningen om EU kunde ha resulterat i seger för att stanna i EU, om det inte hade varit för åtstramningen av välfärden,” som den ansvarige forskaren skriver.

I Sverige visar forskning att SD har varit särskilt framgångsrika i områden där fler fått det relativt ekonomiskt sämre sedan 2006, dels på grund av av regeringen Reinfeldts reformer, dels på grund av finanskrisen.

Framväxten av de högerpopulistiska partierna kan också kopplas till strukturomvandlingen i globaliseringens och robotiseringens spår. En del av bekymren är alltså direkt politiskt skapade, i andra fall handlar det om bristfälliga politiska svar på kraftfulla omvärldsförändringar.

Det är på intet sätt förvånande att människor reagerar på minskad trygghet, pressade plånböcker och försämrad ställning på arbetsmarknaden. De vänder de etablerade partierna ryggen och letar svar någon annanstans.

I Sverige beräknar finansminister Magdalena Andersson att det år 2026 kommer att fattas 90 miljarder kronor enbart för att upprätthålla dagens ambitionsnivå i välfärden. Det är inte omöjligt att finansiera. Men det går inte om man prioriterar slopad värnskatt, att färre ska betala statlig inkomstskatt och de andra skattesänkningar som räknas upp i Januariavtalet.

Vi står alltså inför en smygande åtstramning av välfärden. Tillsammans med de andra ekonomiska förändringar vi gått igenom skapar det en farlig politisk cocktail, som glädjen hos den lilla klick höginkomsttagare som får sänkt skatt inte kan kompensera.

Det borde vara ett gemensamt intresse för alla anständiga partier att motverka.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.