Återvinning som samtidens religion

I kölvattnet av internationella klimatmöten och konferenser har Sverige tagit ut en riktning vad gäller miljön. Överallt i kommuner och landsting, från stora sophanteringsfirmor till varje enskild medborgares lilla papperskorg har klimathotet piskat fram miljöavtal, ISO-certifiering, mål och visioner. Redan på förskolan lär barnen sig om klimatpåverkan, i skolan ännu mer. Trots att källkritik sägs vara viktigt är det inte i skolbänken man lär sig att det kan finnas en annan sanning som även den vilar på vetenskaplig grund. 

Lördag morgon, den dag då jag och familjen alltid promenerar till synagogan, sammanfaller med många svenskars promenad till sitt tempel: återvinningsstationen. Det är något religiöst över hur de står framför altaret och med allvarlig min sorterar sitt färgade och vita glas, sina tidningar och välsköljda konserver. 

Att erkänna sin religiositet i det sekulära Sverige är att erkänna att man är lite bakom flötet, och framkallar alltid en högröstad respons om att man måste tro på vetenskap och inte på vidskepelse - som om dessa skulle stå i ett motsatsförhållande till varandra. Att tro på vetenskapen är en stark svensk hållning. 

Häromveckan gick den svenske vetenskapsmannen Fred Goldberg bort. Goldberg var i grunden ingenjör, blev docent i svetsteknologi och var pionjär i avancerad laserteknik. Sedan 1950-talet studerade han klimatet i polartrakterna. Efter oräkneliga resor till Antarktis och Svalbard såg Goldberg att filmer tagna på sensommaren när isar normalt kalvar till isberg, av SVT framställdes som en förestående naturkatastrof. Han började efterforska orsakerna till felrapporteringen. Så småningom blev han expert och ifrågasatte teorin om antropogen global uppvärmning. Med gedigen kunskap, tilltro till vetenskapen, kritisk faktainsamling och egen forskning var han en efterfrågad föredragshållare världen över. Han ville få klimatrealism att ersätta alarmismen, som har stått oemotsagd i medierna. 

Trots att Goldberg var vetenskapsman talade han ofta för döva öron bland sina kollegor. När en teori väl upphöjts till vedertagen sanning blir det behändigt att sopa undan sådant som går stick i stäv, även om ett mer långsiktigt hållbart vetenskapligt förhållningssätt borde vara att alltid lyssna och argumentera. Ja, till och med när man är bombsäker på sin egen syn bör man ha råd att lyssna. 

Istället träder den där religiösa dimensionen in. Den som talar avvikande marginaliseras – och grindvakterna är många. För att inga sprickor ska uppstå i denna övertygelse bör varje motvalls röst – vetenskaplig eller ej – kväsas. I mina öron låter det som en religion där miljön och naturen har upphöjts till Gud. Tål en förhärskande teori verkligen inte mothugg, att den stöts och blöts i debatt emellanåt? Eller handlar det om att miljöfrågor helt enkelt har blivit vår tids religiositet – en där plikten mot Gaia kräver att tvivlarna hålls kort?

Kanske är det därför vi plikttroget släpar våra säckar med mjölkkartonger, flaskor och dåligt samvete mot återvinningen, övertygade om att vi räddar världen. Om vi därmed verkligen räddar den – det är en annan fråga. 

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.