Under hela min skoltid fick jag inympat att man måste rösta: ”Dina föräldrar röstar väl?”, brukade lärarna fråga oss barn. Jag vågade aldrig knysta att det nog var lite si och så med det, eftersom jag fick lära mig att den som inte röstar inte heller respekterar alla de generationer som kämpade för sin rösträtt. Dessutom skulle jag som tjej på något sätt rösta ikapp för all tid då kvinnlig rösträtt bara var en dröm. Jag minns en lärare som alltid nämnde skotten i Ådalen om någon inte förstod vad rösträtten var bra för. Så jag röstar.
Riksdagsvalet har alltid gått enligt en särskild dramaturgi. Man följer debatten, diskuterar med vänner, klär sig fin och går man ur huse till röstlokalen. En viss folkfest-yra infinner sig. Sedan valvaka, i värsta fall några dagars oro över framtiden och därefter lunkar man vidare.
Nu är allt på ända. Snön yr och valdagen den 9 september känns fjärran. Den första tiden efter valet vaknade jag med förhoppning om att kanske i dag, men nu orkar inte ens tv och tidningar längre rapportera engagerat. Allt bara funkar ändå. Det är en fascinerande tid som någon så småningom borde skriva avhandlingar om.
En vän har en teori om att Sverige som så ihärdigt försöker skilja familjen åt – obligatorisk förskola (hemmafru är ett skällsord), båda föräldrarna i förvärvsarbete (deltid är en kvinnofälla), lilla mamma omhändertagen av hemtjänst eller serviceboende (bo med släkten är otänkbart) gör människor självständiga men också aparta.
Den som inte har familjens och släktens stöd låter sig lättare ledas lite hit och dit. I Sverige är självständighet mottot men något ”jävlar anamma” kan man inte vänta sig – på sin höjd en knuten näve i fickan. På så vis blir vi ett lättlett folk, säger vännen. Men vad vi ska med den förmågan till?
Nu visar vi oss vara så lättledda att vi inte ens behöver någon som leder oss. Vi bara går och går, lever som solitärer tills vi dör. Och medan vi ligger i ett kylfack på bårhuset försöker Boutredningsenheten lista ut vad de ska göra med vårt lik, så som Sverige beskrivs i dokumentären The Swedish theory of love.
Varje dag nya samtal talmannen och partiledarna emellan. På pressträffen i måndags konstaterade statsminister Stefan Löfven (S) att han ger upp:
– Jag har rapporterat till talmannen att det hittills inte finns förutsättningar att bilda regering. Det är inte framgångsrikt att bara fortsätta. Det är låsningar som måste öppna sig först, säger Löfven.
Centerledaren Annie Lööf tindrar såsom hon gjorde i Skavlan i helgen – trots Centerpartiets ynka 8,61 procent. Är det verkligen så här generationerna före oss föreställde sig demokrati när de slogs för rösträtten?
Som ung läste jag Jean-Paul Sartres novell ”Inför lyckta dörrar” (Huis Clos) från 1944. Den handlar om några irriterande tråkiga typer som sitter i ett väntrum utan möjlighet att ta sig ut. Efterhand blir det blir uppenbart att väntrummet är helvetet och att de ska tillbringa evigheten i varandras sällskap. Jag kan tydligt se Stefan, Ulf, Jimmie, Annie, Jonas, Ebba, Jan och Isabella i rollerna.
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.