När jag för ett par år sedan läste statskunskap i USA lyftes Sverige fram som ett demokratiskt mönsterland. Jag sträckte på mig lite extra när min professor berättade att Sverige får högsta betyg i en internationell ranking över medborgares friheter och demokratiska rättigheter. Orsakerna sades vara en kultur präglad av en hög grad av tillit medborgare emellan och ett styrelseskick som, mycket tack vare offentlighetsprincipen, möjliggör ansvarsutkrävande och granskning av politiska beslut.
Men hur är det egentligen ställt med offentlighetsprincipen?
Det är en fråga som slagit mig på sistone, inte minst när jag kontaktat Sveriges Kommuner och Landsting (SKL). Läsare av den här tidningen vet att SKL är en intresse- och arbetsgivarorganisation för Sveriges 290 kommuner och 21 regioner. Därmed omfattas SKL inte av offentlighetsprincipen, vilket gör att medborgare inte har rätt att begära ut SKL:s handlingar.
Kanske invänder någon: ”Vad är problemet? Att bilda en privat klubb med interna hemligheter och regler är en viktig demokratisk rättighet.”
Så är det naturligtvis, men är det rimligt att en samhällsviktig och offentligfinansierad organisation styrs under så ljusskygga former? De gånger jag har kontaktat SKL, exempelvis för att ta del av underlag inför eller efter viktiga omröstningar, har locket på-mentaliteten varit tydlig: ”Vi har ingen skyldighet att ge dig den informationen eftersom vi inte är en myndighet utan drivs som en ideell förening.”
Men SKL är inte en ideell förening à la din lokala schackklubb. SKL är en ideell förening vars styrelse enligt stadgarna har ”befogenhet att träffa avtal och fatta beslut som är förpliktigande för förbundets medlemmar” (alltså samtliga kommuner och regioner), exempelvis vad gäller svenskarnas sjukvård, skola, och infrastruktur.
SKL får därtill statliga uppdrag att utreda, eller att kartlägga, olika politikområden. Den rapport som sedan skickas till regeringen blir offentlig, men SKL:s underlag är och förblir ”hemliga” för allmänheten. Att det handlar om uppgifter som berör offentlig verksamhet eller myndighetsutövning spelar ingen roll – ”här finns inget att se, passera.”
Frågorna som medborgarna aldrig får svar på är många: Varför rekommenderar SKL vårdmetod A på bekostnad av B? Varför driver SKL linje X i infrastrukturfrågan i stället för linje Y? Hur röstade min folkvalde representant i omröstningen gällande skolfråga Z?
Ibland finns det andra sätt att få svar, exempelvis genom personliga kontakter. Men om jag minns rätt från kurserna i statskunskap är betydelsen av personliga kontakter inte något som bör räknas till demokratiutvecklingens fördel. Alla har inte turen att ”känna någon som känner någon” som kan berätta hur landets mäktigaste ideella förening arbetar med exempelvis nyanländas etablering eller satsningar på ”god kvalitet i välfärdens tjänster”.
Förra året kostade SKL:s verksamhet skattebetalarna över 500 miljoner kronor i direkta anslag – och värdet av de beslut som SKL fattade var gissningsvis mångdubbelt större. Var det välinvesterade pengar?
För den som inte ”känner någon som känner någon” är det stört omöjligt att veta svaret på den frågan. Det är just detta som får mig att undra hur väl bilden av Sverige som ett demokratiskt mönsterland stämmer överens med verkligheten.
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.