Är det fruktbart att diskutera demokratiska principer just nu?

Ett chockerande terrordåd i Frankrike har fått diskussionen om yttrandefrihetens gränser att blossa upp på nytt. Detta är på många sätt förståeligt. En oskyldig lärare har blivit halshuggen på grund av att han haft precis en sådan diskussion i sin skolklass, där han använde sig av karikatyrbilder av Mohammed – inte för att håna islam, utan för att få sina elever att fundera kring just om de bilderna bör vara tillåtna eller inte. De som inte ville se bilderna fick dessutom tillåtelse att helt enkelt inte närvara på lektionen. Men denna långt gående hänsyn räckte inte i slutänden.

Jag skulle dock vilja ifrågasätta huruvida det är särskilt fruktbart att diskutera västerländska och demokratiska principer just nu, av två skäl. Det första skälet är egentligen ganska futtigt: debatten om yttrandefrihetens gränser har vid det här laget gått ett ganska stort antal rundor och man kan fråga sig om den faktiskt kommer någonvart. Det andra skälet är dock långt mycket viktigare, även om det riskerar att medföra en måttlig dos pessimism om framtiden.

Historien lär oss tyvärr – och det är inte avlägsen historia vi talar om heller, vare sig i tid eller i rum – att centraliteten hos principer, idékonflikter och dylika saker tenderar att nötas bort över tid.

Ta konflikten kring Nordirland som exempel. I teorin var detta en konflikt mellan ”protestanter” och ”katoliker”, men i praktiken blev det tämligen fort omöjligt att försöka förstå konflikten utifrån de kategorierna. Du kunde vara ”katolik” trots att du aldrig gått i kyrkan, och du kunde vara ”protestant” trots att du egentligen var buddhist. Konflikten i Nordirland handlade nämligen inte om en, utan om ett antal olika saker. Det var på samma gång en politisk, etnisk, religiös och territoriell konflikt. Problemet här är att det ganska raskt blir svårt eller omöjligt att separera de olika delarna av konflikten; ju fler förbrytelser och hämndaktioner, desto mer började folk glömma varför de ens satt i gång att slåss.

Många fler exempel kan ges. Konflikten mellan hinduer och muslimer i Indien och Kashmir är antagligen den mest hopplösa och deprimerande illustrationen av denna logik, där en snöboll som någon rullar ned för berget plockar på sig så mycket massa att det inte längre går att hitta den egentliga snöbollen.

Yttrandefriheten är en viktig rättighet och gränsdragningarna kring den är svåra. Principiella diskussioner är sällan eller aldrig av ondo. Men här krävs också en insikt om att tiden inte är obegränsad.

Nästan alla med något sorts politiskt intresse här i Europa vet nämligen att de konfliktlinjer som ligger dolda i våra samhällen varken börjar eller slutar vid olika synpunkter på blasfemi. Våra latenta konflikter – som inbjuder till att ställa grupp mot grupp – är inte bara religiösa; de är sociala, ekonomiska och i någon mån även etniska. I dag är det fortfarande enkelt att hålla dessa olika saker isär, att se gränserna mellan olika frågor och diskutera dem principiellt en i taget. Det mest förrädiska med terrordåd är att de tenderar att luckra upp den sortens gränsdragningar. Västerlandets principer i alla ära, men denna fara förtjänar också att diskuteras en del framöver.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.